Close Up Topp 100

#42 Isis - Oceanic (2002)

2008-10-21T21:02:00.002+02:00

Postmetallens anfader och tillika trogne förvaltare, Isis, bjuder in till nattbad i den djupa änden av hårdrockens genpool. På trettio famnars djup, fjärran från det allmängiltigt ytliga, finns en luftficka där ett bedrägligt lugn råder.

Mellan stilla melodislingor och mjukt svepande harmonier slår rasande vågor av mullrande gitarrer och frustande vrål in. Allt stillsamt förintas, bara för att byggas upp igen på nytt. Ständigt framburen av malande, närmast hypnotiserande, trumtakter formar "Oceanic" ett kretslopp där det spröda och det kantiga lever och frodas i samförstånd. Inte lika utopiskt vacker som uppföljande "Panopticon", men en trygg kamrat att hålla i handen när det stora vemodet rullar in.

Minnessvärda spår: The Beginning and the End, Carry, The Other

Last.fm
Wikipedia

#43 Opeth - Ghost Reveries (2005)

2008-10-13T18:51:00.001+02:00

Efter det lite underliga - men samtidigt väldigt lyckade - experimentet med att dela upp sitt sound i det vänt smeksamma och det vitknogat spyhårda på syskonalbumen "Deliverance" och "Damnation", återvände Opeth på "Ghost Reveries" till kontrasternas hemtrygga famn. Eller, nästan i alla fall. Någonstans på vägen hann Mikael Åkerfeldt kära ned sig ordentligt. I en mellotron.

De tidigare välbekanta vändningarna mellan det brutala och det smäktande finns kvar, men har klätts i en sjuttiotalsmönstrad skrud och doftar lätt av psykedelika. Influenserna från den äldre skolans progressiva rock gör sig väl hörda, både i den rika användningen av klaviatur såväl som i sång- och gitarrarrangemangen. Dessvärre inte alltid till Opeths fördel. Trots en lägstanivå som borde, och säkerligen får, andra band att skämmas, når det sällan upp till samma nivå som på de tidigare storverken, och "Blackwater Park" behåller ohotad sin plats som skapelsens krona.

Minnessvärda spår: Beneath the mire, The baying of the hounds, Ghost of perdition

Last.fm
Wikipedia

#44 Pantera - Far Beyond Driven (1994)

2008-10-01T08:24:00.004+02:00

Hur följer man upp ett av decenniets hårdaste och mest stilbildande album? Man tar ännu ett kliv närmare avgrunden och svandyker över aggressionsribban rakt ner i mörket. Om man som undertecknad trodde att Pantera redan mutat in sitt revir bland de tyngsta fick man, kippandes efter andan, rekonstruera sin världsbild.

Sällan har så många hårt böjda övertoner och plågade whammyskrik utgjort låtgrunderna på en topplisteskiva. Dimebags gitarrspel pendlar mellan nackryckande groove och skärande oljud, alltid fläckfritt flytandes ovanpå en stört välfungerande rytmsektion och krönt av tjurnacken Phil Anselmos frustande vrål. Med låtar som radiodängan "I'm broken", det totala psykbrytet "Good friends and a bottle of pills" och avslutande Black Sabbath-covern "Planet Caravan" drog "Far Beyond Driven" både en ny linje i sanden såväl som hyllade sina förebilder. En bedrift att stoltsera med, även fjorton år senare.

Minnessvärda spår: I'm broken, 5 minutes alone, Becoming

Last.fm
Wikipedia

#45 Faith No More - King For A Day, Fool For A Lifetime (1995)

2008-09-30T08:29:00.001+02:00

Precis som tidigare avhandlade Mr. Bungle var Faith No More aldrig rädda för att skrida över genregränserna. Även om svängarna inte tas ut lika hårt som i sångarens övriga projekt är det en klart brokig skara låtar som samsas under ett och samma konvolut.

Raka rocknummer, funkiga jazzpastischer och countryballader avhandlas alla med övertygelse och med Mike Pattons fantastiska sång som guldfärgad inramning. Det når kanske inte upp till samma nivåer som hyllade "Angel Dust", men det är klart lyssningsvärt. Pluspoäng delas även ut för de glimrande texraderna "It's always funny until someone gets hurt... And then it's just hilarious".

Minnessvärda spår: Digging the grave, Ricochet, Evidence

Last.fm
Wikipedia

#46 Converge - Jane Doe (2001)

2008-09-17T22:06:00.002+02:00

Lättlyssnat, sommarplåga och strandparty är tre ord jag inte alls kommer att tänka på när jag hör Converge. Tvärtom kastas jag in i en värld av skriande frustration, skärande dissonans och trubbigt våld mot huvudet.

De enklaste parallellerna dras till The Dillinger Escape Plan, men Converge har målat sin tolkning av kaos med ett punkigare anslag och en något rakare approach. Jacob Bannons skrikande är även ett kapitel för sig då det låter som att han stått utanför studion och lagt sången genom en sprucken porttelefon. Något eget, men det klär faktiskt musiken. "Jane Doe" kan knappast summeras som lättillgänglig, men det är klart högkvalitativt oväsen.

Minnessvärda spår: The Broken Vow, Homewrecker, Jane Doe

Last.fm
Wikipedia

#47 Therapy? - Troublegum (1994)

2008-09-03T19:16:00.005+02:00

Att skriva texter präglade av misantropi, utanförskap och paranoia är i sig ingen utmärkande kvalitet. Att kombinera det med metallisk pop-punk där varje brygga är en raketramp riktad mot refrängens förlovade land är däremot ett genidrag.

Med en produktion som är stram, på gränsen till barsk, lyfts låtarna fram med alla beståndsdelar blottade. Det låter enkelt men aldrig simpelt, rakt men utan att bli fyrkantigt och, framför allt, nästan irriterande medryckande. Att Therapy? släppt sju fullängdsskivor till efter den här som i princip slunkit obemärkta under radarn - förutom den vidriga balladen "Diane" - säger en del om hur rätt de träffade med "Troublegum". Synd att de inte fortsatte på samma bana.

Minnessvärda spår: Stop It You're Killing Me, Screamager, Nowehere

Last.fm
Wikipedia

#48 Morbid Angel - Covenant (1993)

2008-09-02T19:27:00.004+02:00

Få kan skriva låtar om att kasta kristna till lejonen lika övertygande som Dave Vincent. På denna pojkrumsklassiker - för min del alltså - håller Floridas stoltheter det svarta baneret extra högt och visar var dödsskåpet ska stå.

Från öppningsspårens obarmhärtiga mangel, via hårdrocksdängan "Angel of Disease" och ända fram till den blytunga avslutningen "God of Emptiness" infriar Morbid Angel alla mörka löften som kan anas i omslagsbildens kontrakt. Om detta avtal slutits med Cthulhu, den Sumeriska mytologins avgudar eller hederlige gamle Horn-Per är öppet för tolkning då texterna hyllar samtliga ovanstående. Klart är i alla fall att någon av dem har välsignat bandet med inspirationen till ett prominent verk av mörker. Vi böjer våra huvuden i ett tyst tack för det.

Minnessvärda spår: Angel of Disease, Rapture, God of Emptiness

Last.fm
Wikipedia

#49 Hatebreed - Perseverance (2002)

2008-08-27T20:49:00.002+02:00

Någon, eller något, har gjort Jamey Jasta väldigt, väldigt illa. När och hur förblir oklart, men obestridligen känner han sig inte bara mycket arg utan även något oälskad. I syfte att bearbeta sina problem ägnar sig Jasta åt kognitiv terapi i metalhardcorecombon Hatebreed där han får lätta sitt tyngda hjärta medelst frustande primalvrål. Till kompet av Connecticuts fetaste gitarrer och backad av testosteronstinna hockeykörer gör han upp med sina demoner med hjärtlig övertygelse.

Trots att Hatebreed bitvis känns som hardcores svar på Manowar - väldigt manliga och alltid redo att krossa sina fiender - så har de både den goda smaken att undvika läderbyxor med hål för skinkorna och en osviktande talang för feta riff. Om det på något sätt kan hjälpa frontmannens hävdelsebehov så vill jag meddela att det duger gott för mig.

Minnessvärda spår: I Will Be Heard, Unloved, Healing To Suffer Again

Last.fm
Wikipedia

#50 Soundgarden - Superunknown (1994)

2008-08-19T21:07:00.004+02:00

På Seattle-kvartettens magnum opus så trängs låtarna längst fram vid kvalitetens kravallstaket. Oavsett om det gäller långsamma malande nummer som "4th of July", snabba strupjabbar som "Kickstand" eller taktförvridna utsvävningar som "Spoonman" finns hela tiden en övergripande känsla, närvaro och intensitet som är svåröverträffad. Näst intill oöverträffad.

Nyckeln ligger i just variationen. Soundgarden tar inga enkla genvägar i låtskrivandet, använder inga patentlösningar. Varje låt får tala - eller som oftast, skrika - för sig själv. Tråkigt nog verkade magin vara svår att återskapa på uppföljande och avslutande "Down on the Upside". Ett faktum som bara styrker "Superunknowns" välförtjänta plats överst på Chris Cornells troféhylla.

Minnessvärda spår: Mailman, Spoonman, The Day I Tried To Live, 4th of July

Last.fm
Wikipedia

#51 Rancid - ...And Out Come the Wolves (1995)

2008-08-18T23:01:00.002+02:00

När kaliforniska Rancid bjuder upp till pogodans med vargarna är det bara att snöra på sig kängorna, kamma till den slokande mohawken och hänga med. Medtag ett sexpack stulen folköl samt glatt humör.

För det Rancid gör bäst är just glad, ska-sniffande myspunk där hotfaktorn ligger nära nollstrecket men allsångsfaktorn är på pubrocksnivå. Trots sångarens tendens att låta lätt utvecklingsstörd större delen av tiden är det svårt att inte bli peppad, särskilt av ögonblickliga klassiker som "Time Bomb". Knappast ett soundtrack för den annalkande hösten, men väl dugligt till förfesten.

Minnessvärda spår: Time Bomb, Roots Radicals, You Don't Care Nothin'

Last.fm
Wikipedia

#52 At the Drive-In - Relationship of Command (2000)

2008-08-13T22:27:00.003+02:00

På At the Drive-Ins genomslagsskiva och tillika svanesång hörs rätt väl åt vilket håll det barkar. Trots att bandets post-hardcore är bra mycket rakare och - jämförelsevis - mer lättillgänglig kommer vänner av The Mars Voltas tidiga alster att känna igen sig.

Frenetiska utspel, kryptiska texter och en samling välkomponerade låtar som begåvats med riktigt starka refränger. Ett klart vinnande koncept i min bok, så den här skivan har gått varm de senaste veckorna. För de som anser att Omars och Cedrics vidare eskapader har en för stark bismak av opium kan meddelas att resten av bandet harvat vidare i en poppigare inriktning under namnet Sparta.

Minnessvärda spår: One Armed Scissor, Sleepwalk Capsules, Enfilade

Last.fm
Wikipedia

#53 Nine Inch Nails - The Fragile (1999)

2008-08-12T20:23:00.003+02:00

Det är lika bra att erkänna det direkt, jag har aldrig riktigt greppat Nine Inch Nails. Trots stark uppmuntran, frikyrklig övertygelse och förtäckta hot från min omgivning så har Trent Reznors industriella utsvävningar aldrig riktigt fallit mig på läppen. Om ett 23-spårs dubbelalbum är den bästa inkörsporten till det elektroniska paradiset förefaller något tveksamt.

I sina mer tilltalande stunder är den malande electronica-rocken hyfsat medryckande och till och med rätt svängig - i den mån industrirock nu svänger.
Den största behållningen är de mer gitarrintensiva uptempo-nummer som tacksamt bryter av mot grundstommen av återhållna, monotona maskinljud. Även om jag trots allt uppskattar valda delar av konceptet så förblir jag dessvärre ofrälst.

Minnessvärda spår: We're In This Together, The Day The World Went Away, Starfuckers, Inc.

Last.fm
Wikipedia

#54 Annihilation Time - II (2005)

2008-07-18T19:04:00.003+02:00

Jag blir förvånad, eller snarare glatt överraskad, när inledningsspåret dundrar igång. Fullt förberedd på slentrianpunk möts jag i stället av en hungrig bastard med käften full av svängig 70-talsrock och tungan drypande av Black Flag-ös. När koklockan gör entré i början av andra spåret förvandlas mina förvånat höjda ögonbryn till ett brett leende.

Det är oborstat, skitigt och sången är bitvis mer än tveksam. Efter de inledande guldspåren blir det dessutom längre och längre mellan höjdpunkterna. Trots det lyckas jag inte värja mig mot Annihilation Times råa sväng. För full för att ligga eller för hög för att dö - skillnaden känns oväsentlig.

Minnessvärda spår: Imaginary Mirror, Too High To Die, Thanks Anyway

Last.fm
Wikipedia

#55 The Mars Volta - De-Loused In The Comatorium (2003)

2008-07-18T18:59:00.001+02:00

När det svampfrisyrsförsedda och tillika At the Drive-In-hypade radarparet Omar Rodriguez-Lopez och Cedric Bixler-Zavala fullängdsdebuterade med sitt nya kärleksbarn så blev resultatet minst sagt intressant.

I formen av en konceptskiva - som avhandlar deras konstnärsväns självmordsförsök, påföljande koma och tragiska död - vävs tio mer eller mindre psykadeliska låtar samman till en tät väv av mystik. Blandningen av spretjazziga rytmer, skenande gitarrpartier och Cedrics omisskännliga sång är något överväldigande till en början, men vinner i längden. Spastiskt, men ack så njutbart.

Minnessvärda spår: Inertiatic Esp, Roulette Dares (This Is The Haunt), Eriatarka

Last.fm
Wikipedia

#56 Dream Theater - Images and Words (1992)

2008-07-01T20:32:00.003+02:00

Det här måste vara antitesen till punk.
Är man musikutbildad på fina högskolan så ska det jävlar i mig höras. Nä visst, det kanske inte gagnar låtarna i sig och okej okej, det kanske mest blir en massa själlöst fläkande men ändå. En sån här fin jazzbas är inte gratis det ska gudarna veta, klart att man måste slappa loss lite.

Jag håller inte med. Tvärtom känner jag mig lite illamående av de yvigt stora gesterna, keyboardsprudlandet och det våldsamt masturberande gitarrtrakterandet. Saxofonsolot i "Another Day" blir droppen som får mig att kräkas en smula i munnen. Man kan använda sin talang på många sätt, det här är skolexemplet på vad man bör undvika.

Minnessvärda spår: Pull Me Under

Last.fm
Wikipedia

#57 Testament - The Gathering (1999)

2008-06-25T20:24:00.003+02:00

När andra gamla thrashkolleger klippte Vänner-frisyrer och valde att sänka tempot gick Testament i rakt motsatt riktning. Ny inspiration hämtades från dödsmetallen och soundet blev ännu tyngre och råare än tidigare. På "The Gathering" mer så än någonsin.

Sångaren Chuck Billy growlar snarare än sjunger, strängsektioner staplar köttriff och stockguden Dave Lombardo levererar som alltid vattentäta kaggmattor bakom trumsetet. Även om ögonblickliga klassiker som "Alone in the Dark" eller "The Preacher" lyser med sin frånvaro är det svårt att inte knäa av de thrashsmockor som utdelas. Särskilt våldseposet "Legions of the Dead", som måste det vara det hårdaste bandet spelat in hittils. En förebild för alla band som funderar på att ta med slidegitarr på nästa skiva.

Minnessvärda spår: True Believer, Legions of the Dead, Careful What You Wish For

Last.fm
Wikipedia

#58 Type O Negative - Bloody Kisses (1993)

2008-06-25T18:35:00.002+02:00

När 90-talets sminkkladdiga tonårsgoter begick sina fumligt armbågiga sexdebuter så var det troligen i stor utsträckning till ljudet av Peter Steeles dova stämma.
En något skrämmande tanke, men med "Bloody Kisses" fick Type O Negative även sitt stora kommersiella genombrott. Inget ont som inte för något goth med sig, om ni ursäktar.

Bandets stämningsfulla kompositioner varvar distad bas med 60-talsminnande orgelspel och tunga gitarrer. Men den stora behållningen är sången. Frontmannen lägger hela sin massiva kroppstyngd bakom varje lågfrekvent mullrande och lyckas låta övertygande både när han avhandlar såväl gothstereotyper som 70-talsörhängen. Musik att gråtkramas till.

Minnessvärda spår: Christian Woman, Summer Breeze, Bloody Kisses (A Death In The Family)

Last.fm
Wikipedia

#59 Deathspell Omega - Si Monumentum Requires Circums (2004)

2008-06-18T23:18:00.002+02:00

Frankrike har inte direkt etablerat sig som Europas ledande exportör av svart metall, men bevisligen kan även en grodätande höna finna ett korn.
Här serveras nämligen över en timme och femton minuter av råpiskande ortodox black metal, komplett med kyrkkörer och allt.

Rent musikaliskt är det i princip kaos. Det tar en del koncentration - och dedikation - för att tränga in i materialet, men det verkar vara värt det. Som koncept framstår det som mycket genomarbetat, både musik- och textmässigt. Därtill är det stämningsfullt på ett närmast obehagligt vis.
Om man besväras av sent avklingande vårkänslor rekommenderas en rejäl dos Deathspell Omega, garanterat befriat från både lust och fägring stor.

Minnessvärda spår: Sola Fide I, Carnal Malefactor, Drink the Devil's Blood

Last.fm
Wikipedia

#60 Mr. Bungle - California (1999)

2008-06-18T23:15:00.000+02:00

Vad får man om man tar loungejazz, bossanova, 50-talsrock, syntpop, surfrock, ledmusiken till valfri tecknad serie samt en knippe orientaliska slingor och blandar upp det med barnkammarvisor, Zappa-rock och en knivsudd Metal?
Mr. Bungle tydligen.

Det underligaste är egentligen inte det schizofrena genreväxlandet i sig, utan att det faktiskt håller ihop såpass bra. När den inledande förvåningen lagt sig och man börjat vänja sig vid att det staplas galenskaper på löpande band så är det faktiskt riktigt bra. Hur det sedan förhåller sig med Mike Pattons mentala hälsa låter jag vara osagt. Jag skulle dock gärna se hans skivsamling.

Minnessvärda spår: Sweet Charity, The Air-Conditioned Nightmare, Vanity Fair

Last.fm
Wikipedia

#61 Deftones - Around the Fur (1997)

2008-06-16T21:56:00.002+02:00

Deftones alternativa metalrock har hittills gått mig i princip obemärkt förbi och efter att ha lyssnat igenom "Around the Fur" ett par vändor kan jag förstå varför. Trots att bandet har både ett bra sound och en handfull starka låtar så är det helt enkelt lite för anonymt.

När produktionen är det mest minnesvärda med en skiva - för både gitarr- och trumljudet är kanon - så är det en anledning till oro. På varje bra riff så går det två sega, efter varje snyggt parti väntar en lång transportsträcka till nästa. Väldigt slätstruket, väldigt amerikanskt, tyvärr ganska långtråkigt. Emon i mig är svag för "Be Quiet And Drive (Far Away)" dock, så helt fel är det ju tydligen inte.

Minnessvärda spår: Be Quiet And Drive (Far Away), Dai the Flu

Last.fm
Wikipedia

#62 Electric Wizard - Dopethrone (2000)

2008-06-16T21:02:00.001+02:00

Om man fick för sig att spela en repig Black Sabbath-LP på halva varvtalet genom en sprucken basförstärkare så skulle man få en hyfsad bild av hur Electric Wizard låter. Ja, om Ozzy hade sjungit genom en megafon då.

Britternas avgrundsdånande, rekordnedstämda och sludgiga doom är onekligen charmig, om än något jämntjock. Inspelningen andas livetagningar och spontantitet, vilket bara förstärks av att det är bitvis svajar en del med tajtheten. Detta ligger dock inte bandet i fatet utan bidrar bara till bilden av en organisk domedagskoloss ute efter att förgöra oss alla.

Minnessvärda spår: Barbarian, Vinum Sabbathi, Funeralopolis

Last.fm
Wikipedia

#63 Entombed - Morning Star (2002)

2008-06-11T19:21:00.001+02:00

Jag höll på att kalla det här för Entombeds comeback-skiva innan jag hejdade mig, men faktum kvarstår. Så här argt, så här hungrigt och så här bra har inte bandet låtit sedan "Wolverine Blues".

Gitarrerna låter precis så köttiga som man vill ha dem och riffen pendlar mellan att svänga sanslöst och att krossa brutalt. Som grädde på moset låter LG dessutom mer förbannad än någonsin. Det är svensk Death 'n Roll i högform helt enkelt.
Nu önskar vi oss bara att gruppens originalsättning träffas för en gruppkram och beslutar sig för att återförenas. Uffe, Nicke. Jag tittar åt ert håll.

Minnessvärda spår: Chief Rebel Angel, Fractures, I For An Eye

Last.fm
Wikipedia

#64 Queens of the Stone Age - Songs for the Deaf (2002)

2008-06-10T20:58:00.003+02:00

På "Songs for the Deaf" tar Queens of the Stone Age med oss på en timmes bilfärd mellan den kvava staden och den heta öknen. Den sprakande radion varvar underliga jinglar med rejäla portioner rock som pendlar mellan det intensivt pumpande och det lågmält rökiga. Det är bara att luta sig tillbaka och njuta av färden.

Josh Homme går som oftast från klarhet till klarhet, men just här lyser fullträffslampan med lite extra glöd. Med världens starkaste trummis, Nirvana- och Foo Fighters-bekante Dave Grohl, bakom setet och en i övrigt drömartat namnkunnig sättning är det kanske svårt att misslyckas?
Oavsett vilket så är det en resa att minnas.

Minnessvärda spår: First it Giveth, Hanging Tree, The Sky Is Falling

Last.fm
Wikipedia

#65 The Dillinger Escape Plan - Miss Machine (2004)

2008-06-06T18:21:00.003+02:00

Kaos bor bevisligen inte granne med Gud utan med The Dillinger Escape plan. De verkar dessutom få varandras post titt som tätt.
Vi talar om en spretig form av matematisk, hetsig jazzmetalhardcore som generöst beskrivet kan ses som svårgreppad.

"Setting Fire To Sleeping Giant" sätter sig direkt - och framstår jämte resten av materialet som en Blink 182-dänga - men med resten av låtarna tar det klart längre tid. Efter långt mer än de obligatoriska två lyssningarna börjar jag tro mig ha hajat grundkonceptet, bara för att snabbt bli bortdribblad igen. Trots det så gillar jag vad jag hör. Vi behöver nog bara lite mer tid ihop, kaos och jag.

Minnessvärda spår: Setting Fire To Sleeping Giant, Baby's First Coffin, Sunshine the Werewolf

Last.fm
Wikipedia

#66 Watain - Sworn to the Dark (2007)

2008-06-04T17:47:00.001+02:00

Som en frisk fläkt av härsket grisblod för öron som tröttnat på dussin-black metal. Watain med sångaren - tillika citatmaskinen - Erik Danielsson i spetsen framstår som en skänk från underjorden, frammanade enkom för att rensa upp i syntmetallsträsket. Och rensas, det gör det.

Här bjuds närmare en timme av den svartaste metallen. Den är spyhård men ändå stämningsfull, oborstad men fortfarande melodisk. Kanske viktigast av allt, den har en rejäl dos av den där rock'n'roll-känslan som gör att det fortfarande svänger även när det manglas på som vildast. En värdig tronföljare till Dissection och troligen den bästa svenska black metal-skivan som släppts de senaste 10 åren.

Minnessvärda spår: Storm of the Antichrist, Legions of the Black Light, Satans Hunger

Last.fm
Wikipedia

#67 Kyuss - Welcome to Sky Valley (1994)

2008-06-01T13:02:00.002+02:00

Definitionen av ökenrock, kvintessensen av tyngd och riffgudarnas mest kärleksfullt behandlade altargossar. Kyuss sitter långt efter sin relativt korta karriär fortfarande ohotade på stonerrocktronen och så med all rätt.

Det här är en skiva som osar spelglädje. Josh Hommes staplar feta riff som att han hittat en outtömlig källa och John Garcias röst har aldrig låtit bättre. Solklart bandets - och troligen genrens - bästa skiva.

Minnessvärda spår: Gardenia, Demon Cleaner, Supa Scoopa And Mighty Scoop

Last.fm
Wikipedia

#68 Tool - Undertow (1993)

2008-05-29T00:04:00.004+02:00

Tool är ett av de band som jag bekantat mig närmare med först på senare år. Förrfjolårets "10 000 Days" gick ett antal vändor i hörlurarna och gav definitivt mersmak. Lägligt alltså med en tillbakablick i diskografin.

På fullängdsdebuten "Undertow" låter det något skitigare och snäppet mer rock'n'roll än det jag hört innan, vilket till stor del säkerligen beror på att produktionsbudgeten har ökat i takt med framgången. I övrigt är det samma kännetecknande taktmeckande och smygflummande metalrock där det mest framträdande draget är Maynard James Keenans karismatiska röst. Även om jag troligen aldrig kommer att sälla mig till bandets mer fanatiska publik så växer det på mig för varje lyssning.

Minnessvärda spår: Sober, Crawl Away, 4°

Last.fm
Wikipedia

#69 The Haunted - The Haunted Made Me Do It (2000)

2008-05-27T23:49:00.004+02:00

Ibland känns det som att allt tvillingarna Björler tar i blir till thrashdödsguld. "The Haunted Made Me Do It" framstår som ett klart lysande exempel på den tesen. Med Peter Dolving - tillfälligt - ur bilden är det i stället Marco Aro som tar plats bakom mikrofonen och luftar sin ilska. Resultatet blir snäppet mindre ångest, mer rå aggression och en samling låtar som redan är klassiker i sin genre.

Det är svårt att beskriva slutresultatet utan att dregla superlativ, så jag nöjer mig med att konstatera att det här är en av de bästa skivor som släppts på den här sidan 2000-talet. Att skivtiteln är den hårdaste någonsin är bara bonus.

Minnessvärda spår: Bury Your Dead, Trespass, Hollow Ground

Last.fm
Wikipedia

#70 Monster Magnet - Powertrip (1998)

2008-05-26T22:40:00.003+02:00

Jag har tidigare dömt ut Monster Magnet enkom på grund av den gravt irriterande singeln "Space Lord", men jag inser att jag kan ha förhastat mig en aning. Den bredbenta, stonersniffande rock som utövas på "Powertrip" skulle egentligen mycket väl kunna vara min påse. Trots det så känns den ofta lite ansträngd, speciellt sången som bitvis låter så skrevmacho att Danko Jones framstår som sexuellt ambivalent i jämförelse.

Bäst blir det när bandet plockar ner tempot en smula som i rökiga "See You In Hell" som begåvats med både en fantastisk gitarrslinga och ett skönt orgelkomp. Större delen av tiden gör Monster Magnet mig dock varken till eller från. Det är godkänd bakgrundsmusik till sommarens parköl.

Minnessvärda spår: See You In Hell, Powertrip

Last.fm
Wikipedia

#71 System of a Down - Mezmerize (2005)

2008-05-22T22:59:00.001+02:00

Det säger en hel del att System of a Down är det enda bandet med tre skivor representerade på den här listan. De är tillräckligt hårda för att inte avskräcka, åtminstone hela, den bitvis snartstuckna hårdrockspubliken och samtidigt tillräckligt mainstream för att tilltala Svenne Banan när han känner sig lite wild and crazy efter fyra burköl på fredagskvällen.

Även om "Mezmerize" har en del klockrena hits så tycker jag att den är något ojämn jämfört med föregångarna. Vissa låtar, framför allt "Violent Pornography" känns dessutom rätt ostiga. Jag hade lagt skivorna i omvänd ordning.

Minnessvärda spår: B.Y.O.B, Cigaro, Sad Statue

Last.fm
Wikipedia

#72 System of a Down - Toxicity (2001)

2008-05-22T22:55:00.003+02:00

System of a Downs stora kommersiella genombrott, och enligt mig bästa skiva. Den vansinniga framtoning som etablerades på debutskivan är bibehållen, men något finputsad. Det låter mer genomarbetat och snäppet mer radiovänligt, utan att ha tappat tyngden i riffandet.

Texterna pendlar som tidigare mellan politik och komplett nonsens som får mig att undra om de försöker säga mig något, eller om de skriver låttexter med Alfapet-brickor.
Den som kan dechiffrera följande textrader åt mig vinner en skinande ny pogostick:

"Wired were the eyes of a horse on a jet pilot / One that smiled when he flew over the bay".

Minnessvärda spår: Deer Dance, Prison Song, Aerials

Last.fm
Wikipedia

#73 Nifelheim - Servants of Darkness (1997)

2008-05-22T22:49:00.004+02:00

Tyrant och Hellbutcher, eller Pelle och Erik som deras mamma kallar dem, spelar black metal i den gamla skolan. Det vill säga smutsigt, analogt och garanterat syntfritt. Brödernas Iron Maiden-fetisch hålls väl dold och de influenser som lyser igenom osar Bathory och gammal östblocksmetal.

Det mest slående med "Servants of Darkness" är den morbida stämning som genomsyrar skivan. Nifelheim sätter sina spretiga klor i mina trumhinnor och släpper inte taget förrän sista spåret har klingat ut. Om det här vore en modeblogg skulle jag konstatera att 12-tums spikarmband är det nya svarta.

Minnessvärda spår: Evil Blasphemies, Sadistic Bloodmassacre, Into the Morbid Black

Last.fm
Wikipedia

#74 Savatage - Streets: A Rock Opera (1991)

2008-05-19T21:02:00.003+02:00

Titeln gör att man anar oråd redan innan första lyssningen, men det börjar inte helt illa. Inledande "Streets" ger mig vissa, om än vaga, King Diamond-vibbar. Sen tar Savatage stora, bestämda kliv ut i hårmetallsrabatten och slår ner rötterna för gott.

68 minuter och 33 sekunder med progressiv falsettylande glamhårdrock uppblandat med ohälsosamma doser av "Most Wanted Power Ballads". Den enda behållningen är att jag aldrig behöver lyssna på den här skivan igen. Någonsin.

Last.fm
Wikipedia

#75 High On Fire - Surrounded By Thieves (2002)

2008-05-19T21:00:00.003+02:00

High On Fire hugger ut en grovt tillyxad form av doomig stonermetal. En mullrande best av bas, helt befriad från diskantregister.
Brötig sång, våldsamt men svängigt trumspel och malande låtar, som om Motörhead tagit på sig att spela in en splitskiva med Mastodon och Kyuss.

Något överväldigande till en början, men ett gediget hantverk av kött och blod. Resten av diskografin kommer att utforskas närmare.

Minnessvärda spår: Thraft Of Caanan, Razorhoof

Last.fm
Wikipedia

#76 The Tea Party - The Edges of Twilight (1995)

2008-05-19T20:28:00.004+02:00

En skiva som är svår att sätta fingret på, men bäst beskriven som mörk, bluesig rock med världsmusikinslag.
Distade gitarrer och rockkomp blandas upp med orientaliska skalor, sitarer och tablas.

Vissa partier ger mig Pink Floyd-vibbar, ett vräkigt bluessolo för tankarna till Gary Moore. Allt blandas vilt, men utan att det skevar alltför mycket. Sången är dessutom otroligt vältrakterad. Helt utan förkunskap eller förväntningar kan jag förvånat konstatera att det här är min kopp te.

Minnessvärda spår: Fire in the Head, Correspondences, Coming Home

Last.fm
Wikipedia

#77 The Crown - Hell is Here (1999)

2008-05-19T20:25:00.003+02:00

Trollhättans stolthet The Crown levererar ett hårt paket med elak, manglig dödsthrash. Produktionen lämnar även här en del att önska, men jag tycker att det klär musiken, speciellt trummorna som låter skönt replokalssunkiga.

Låtarna har en skön rock'n'roll-kvalitet som ligger bra över de manglande trumkompen och vissa av riffen är så vassa att man dubbelkollar att öronen sitter kvar där de ska. En skiva som kommer att gå varm i mina lurar även fortsättningsvis.

Minnessvärda spår: At the End, Give You Hell, Black Lightning

Last.fm
Wikipedia

#78 Sick of it All - Just Look Around (1992)

2008-05-19T20:21:00.001+02:00

När öppningsspåret "We want the truth" inleds med en loopad Ronald Reagan-sampling påminns man om att den här skivan har några år på nacken. Sick of it Alls stilbildande New York-hardcore låter trots det fortfarande relativt fräsch.

"Just Look Around" är en kavalkad av arga tvåminuterstänkare som trots halvrisig produktion svänger rätt bra. Även om hardcore inte är min favoritgren i de distade gitarrernas sommar-OS så är det klart lyssningsbart, speciellt radiodängan "Locomotive."

Minnessvärda spår: Locomotive, We Stand Alone

Last.fm
Wikipedia

#79 Darkthrone - A Blaze in the Northern Sky (1991)

2008-05-15T22:50:00.001+02:00

Från de norska skogarnas djupa famn väser Darkthrone fram sex spår primitiv black metal. Inspelningen låter som den är gjord i en skokartong och inte en fin sådan, utan en gammal trasig. Det är vasst, smutsigt och allmänt oheligt. Precis som det ska vara.

Personligen håller jag "Panzerfaust" som bandets främsta prestation, men "A Blaze in the Northern Sky" är ett fullgott alternativ om man behöver en dos rå, mattsvart ondska. Pluspoäng för Darkthrones konsekvent minimalistiska hemsnickrade skivomslag.

Minnessvärda spår: In the Shadow of the Horns, A Blaze in the Northern Sky

Last.fm
Wikipedia

#80 Nevermore - Dead Heart In A Dead World (2000)

2008-05-15T22:48:00.001+02:00

Progressiv power metal, tre ord som gör att det knyter sig lite i magen. Men det är inte fullt så illa som det låter. Det nedstämda gitarrtuggandet och halvriviga sången för tankarna till Helloween kring "The Dark Ride", strösslat med lite Dream Theater-meckande.

Vissa medryckande refränger levereras, men det generella intrycket är något stolpigt och högtravande. De trevande försöken till politiska - eller politiskt korrekta - texter känns dessutom rätt sökta. Som kuriosa kan noteras att bandet med berått mod slaktar sig igenom Simon & Garfunkels gamla örhänge "The Sound of Silence".

Minnessvärda spår: Inside four walls, The Heart Collector

Last.fm
Wikipedia

#81 Deicide - Legion (1992)

2008-05-15T07:57:00.004+02:00

Deicide är ett sånt band man hör talas om innan man hör, inte minst alla rykten kring den koleriske frontmannen Glen Benton som bränt in ett upp-och-nedvänt kors i pannan och hävdar sig vara besatt av demoner. Rykten som fick mig att köpa den här skivan när jag gick i högstadiet, så som försäljningsgimmick är det kanske inte helt dumt. Det är förövrigt inte musiken heller.

Här serveras 29 minuter av antikristet, tekniskt dödsmangel i världsklass. Inte lika lättillgängligt som uppföljande "Once Upon the Cross" eller "Serpents of the Light", men fortfarande bland de bästa låtar som Deicide producerat och som skiva sett en klassiker. Nämnde jag förresten att introt innehåller bräkande getter och ett baklängesmeddelande?

Minnessvärda spår: Revocate the Agitator, Trifixion, Behead the Prophet (No Lord Shall Live)

Last.fm
Wikipedia

#82 Unsane - Scattered, Smothered & Covered (1996)

2008-05-15T07:51:00.002+02:00

New York-stationerade Unsane spelar en sludgig form av noiserock med vissa hardcoreinfluenser. Det låter spretigt, skitigt, malande och förvånansvärt okej. Särskilt inledningsspåret "Scrape", som tydligen gick varmt på MTV när det begav sig, sticker ut med sitt lysande alltialloriff.

Jag har på känn att den här skivan blir bra efter mer än två lyssningar så jag ska lägga den på minnet, men tills vidare blir omdömet "dugligt".

Minnessvärda spår: Scrape, Empty Cartridge

Last.fm
Wikipedia

#83 Prong - Cleansing (1994)

2008-05-14T19:53:00.004+02:00

För mig tidigare obekanta Prong spelar någon form av groovig industriell hårdrock. Riffandet påminner i sina bästa stunder om Panteras, fast på ett väldigt rakt, fyrkantigt och ärligt talat ganska tråkigt sätt. Låtarna har en del sköna partier, men det brakar liksom aldrig loss ordentligt.

Om jag kunde faxa tillbaks till 1994 så skulle jag, av omtänksamhet självklart, tipsa Prong om att skriva lite starkare refränger. Och att variera tempot inom låtarna. Och att skippa samplingarna. Prong och jag kommer nog inte bli kompisar ändå. Synd.

Minnessvärda spår: No Question, Whose Fist Is This Anyway?

Last.fm
Wikipedia

#84 System Of A Down - System Of A Down (1998)

2008-05-14T19:27:00.002+02:00

Det armenisk-amerikanska vansinnet släpps löst i fullängdsformat för första gången och det låter, tja, vansinnigt. Fast på ett bra sätt.

Snäppet mer oborstat än de senare släppen, men System of a Down har på något sätt alltid hållit en konsekvent linje i sitt låtmakande. Våldsamma utbrott varvas med lugnare partier, orientaliska skalor möter fett riffande och Serj Tankian växlar röstlägen mellan det försiktigt viskande, det rent hysteriska och det allmänt skogstokiga. Jag gillar konceptet starkt.

Minnessvärda spår: Suite Pee, War?, Sugar

Last.fm
Wikipedia

#85 Earth Crisis - Gomorrah's Season Ends (1996)

2008-05-12T21:27:00.001+02:00

Intet ont anande får man en vegansk straight edge hardcore-känga i bakhuvudet. Earth Crisis är bevisligen ett gäng arga killar, inte minst sångaren som åtminstone låter som att han vrålar sig blå i anletet. Dessvärre är det inte riktigt min preferens av aggression som ventileras och innan plattan har hunnit snurra mer än halvvägs första vändan börjar jag redan känna mig rätt mätt. Veganskt på matbordet och köttigt på skivtallriken är nog mer min melodi.

Minnessvärda spår: Broken Foundation, Cease To Exist

Last.fm
Wikipedia

#86 Sepultura - Chaos A.D. (1993)

2008-05-12T21:25:00.001+02:00

På Chaos A.D. drog Sepultura ner på thrashandet och plockade fram det feta riffandet. Texterna drog åt det politiska hållet och de brasilianska rötterna gjorde sig hörda, framför allt i det briljanta trumspelet. Den här skivan gick varm hemma i pojkrummet när det begav sig och den håller verkligen fortfarande. Det är många Sepultura-klassiker på den här, men den låt som ligger mig varmast om hjärtat är faktiskt New Model Army-covern "The Hunt". Nostalgiskt och jävligt hårt.

Minnessvärda spår: Territory, Refuse - Resist, Propaganda, The Hunt

Last.fm
Wikipedia

#87 Suffocation - Effigy Of The Forgotten (1991)

2008-05-10T09:51:00.002+02:00

New York-baserade Suffocation spelar dödsmetall i den amerikanska skolan, alltså brutalt, tekniskt och gutturalt. För att vara släppt 1991 så låter plattan förvånansvärt tidlös. Man kan anta att det beror på att många nyare band har låtit sig inspireras av Suffocations stilbildande mangel. Bra skit, även om jag föredrar den svenska formen av ond bråd död.

Minnessvärda spår: Infecting The Crypts, Effigy Of The Forgotten

Last.fm
Wikipedia

#88 Autopsy - Mental Funeral (1992)

2008-05-10T09:47:00.001+02:00

Det första som slår mig är hur mycket Nicke Andersson och de andra i Death Breath måste ha lyssnat på Autopsy. Öppningsspåret "Twisted Mass Of Burnt Decay" skulle kunna mixas rakt in i de svenska retromanglarnas "Morbid Mind" utan att man hörde någon skillnad.
Men sämre influenser kan man verkligen ha. Autopsys doominfluerade old school-döds låter precis så skitig och vriden som man vill ha den, Black Sabbath-gunget som infinner sig titt som tätt är bara grädde på moset.

Minnessvärda spår: Twisted Mass Of Burnt Decay, Hole in the Head, Dead

Last.fm
Wikipedia

#89 Fu Manchu - The Action is GO! (1997)

2008-05-08T19:25:00.001+02:00

Direkt från soliga Kalifornien serveras en rejäl dos med fuzzig stonerrock. Det låter släpigt, dammigt och låtarna är späckade med fantastiska riff. Texterna avhandlar viktiga ämnen som att åka skateboard, köra muskelbilar genom öknen och att röka försvarliga mängder med jazztobak. En platta som gör mig på gott humör och får mig att leta efter Tubescreamer-pedaler på Ebay.

Minnessvärda spår: Evil Eye, Strolling Astronomer, Burning Road

Last.fm
Wikipedia

#90 Ozzy Osbourne - No More Tears (1991)

2008-05-08T19:19:00.001+02:00

Det här är inte en av Ozzys bästa soloplattor. Trots att skivan blev en kommersiell framgång framstår No More Tears som rätt platt jämfört med de klassiska albumen från 80-talets början som Blizzard of Oz och Bark at the Moon. Det finns självklart vissa ljuspunkter, Zakk Wyldes gitarrspel är till exempel bitvis lysande, men generellt så framstår det som början på slutet av Ozzys storhetstid. Nästa anhalt: skamdokusåpa i MTV.

Minnessvärda spår: Desire, Hellraiser

Last.fm
Wikipedia

#91 Slipknot - Slipknot (1999)

2008-05-08T19:16:00.002+02:00

Ta nio mask- och overallbeklädda snubbar med tveksam mental hälsa och lås in dem i en studio. Resultatet i det här fallet blir en svängig, tung och jävligt arg skiva. Även om jag jag föredrar den mangligare inriktningen på uppföljaren Iowa så är det svårt att inte uppskatta den vansinniga framtoningen. En dräglig form av nu-metal helt enkelt.

Minnessvärda spår: (Sic), Spit It Out

Last.fm
Wikipedia

#92 Trouble - Manic Frustration (1992)

2008-05-07T16:03:00.002+02:00

Trouble etiketteras vanligtvis som ett doomband, men jag hör snarare svängig 70-talsrock. Produktionen låter dock ganska 90-tal med skarpt distade gitarrer. Ett fuzzigare ljud hade nog passat låtarna bättre. Trots vissa obehagliga drag av boogierock så svänger det ändå hyfsat trevligt. Stort minus i kanten för den lökiga balladen "Rain".

Minnessvärda spår: Come Touch the Sky, Tragedy Man

Wikipedia
Last.fm

#93 Turbonegro - Ass Cobra (1995)

2008-05-07T15:59:00.005+02:00

På Ass Cobra bytte Turbonegro inriktning både stil- och musikmässigt. Iklädda denim och seglarhattar flörtar de vilt med 70-talets glam- och punkidoler.
Uppenbarligen ett vinnande drag då skivan är sprängfylld med deathpunk-klassiker, inte minst bandets trademark-låt "I Got Erection". En lysande platta helt enkelt.

Minnessvärda spår: Denim Demon, Just Flesh, Screwed And Tattooed

Last.fm
Wikipedia

#94 The Hellacopters - Supershitty to the Max! (1996)

2008-05-07T14:51:00.005+02:00

Ett skrikigare, mer oborstat Hellacopters än vad vi är vana vid nu för tiden. I min bok så peakade gruppen kring High Visibility och By the Grace of God, men låtskrivandet på detta debutalbum ger ändå en fingervisning om vart det barkar. Stabil actionrock som gör sig bäst live.

Minnessvärda spår: Gotta Get Some Action Now!, Bore Me, Fake Baby

Last.fm
Wikipedia

#95 Poison Idea - We Must Burn (1995)

2008-05-07T14:48:00.005+02:00

Poison Idea matar sin skitiga hardcorepunk med viss övertygelse men misslyckas med att engagera mig.

Bandet är enligt uppgift stilbildande i sin genre och i sina bästa stunder minner riffandet om nyare förmågor som till exempel Turbonegro, sans comic relief. Större delen av tiden ägnas dock åt brötigt malande som mest gör mig trött i mössan. "Hung Like a Saviour" är en fin låttitel dock. Tråkigast hittils.

Minnessvärda spår: Don't Ask Why

Last.fm
Wikipedia

#96 Bad Religion - Recipe For Hate (1993)

2008-05-05T22:09:00.002+02:00

Här byter vi gren på punkrocksträdet och hamnar i den tralligare delen av buskaget. Bad Religion har matat punk sedan 1980 och tagit på sig att upplysa den amerikanska medelklassen om världens alla orättvisor. Det är ju uppbyggligt, men samtidigt så blir det lite, lite, för snällt för mig. Fina allsångsrefränger och catchy riff, men inget som lämnar några bestående intryck.

Minnessvärda spår: American Jesus, Man With a Mission

Last.fm
Wikipedia

#97 Tragedy - Vengeance (2002)

2008-05-05T21:51:00.000+02:00

Amerikanska Tragedy framstår hittills lite som poängen med varför jag tänkt traggla igenom den här listan. För att upptäcka ny bra skit.
Bandet vevar hardcoreinfluerad punk och matar d-takt som det inte fanns någon morgondag.

I brist på bättre referensramar skulle jag säga att det låter som Disfear. Ett jävla ös, men med känsla för melodier och hookar. Även om skivan inte riktigt håller rakt igenom så är det en ny, ganska behaglig, bekantskap.

Minnessvärda spår: No Words, Call to Arms

Last.fm
Wikipedia

#98 Vader - Black to the Blind (1997)

2008-05-05T21:26:00.000+02:00

Vader, Polens främsta stolthet inom höghastighetsdöds, levererar på sitt tredje fullängdssläpp en rejäl dos med öststatsmangel. Trots en produktion som enligt mig lämnar en del att önska är det bara att huka sig inför det ös som levereras.

Rätt intressant att den polska scenen har ett såpass eget sound jämfört med den amerikanska eller nordiska. En särskild tanke sänds till trummisen Krzysztof "Doc" Raczkowski som gick bort för ett par år sen. Där har vi minsann en trumpall som är svår att fylla.

Minnessvärda spår: Carnal, True Names

Last.fm
Wikipedia

#99 Grave - Into the Grave (1991)

2008-05-05T13:27:00.000+02:00

På Graves debutalbum manglas Stockholmsdöds på gotländska. En klassisk Sunlight-produktion som begåvats med ett extremt köttigt gitarrljud.

Grave har aldrig varit ett band som gått särskilt varmt på min skivtallrik, men det är det lätt att dra paralleller till sånt man gillar, framför allt Entombeds tidiga alster. Något jämntjockt, men klassisk skön döds sitter aldrig fel. Bonuspoäng dessutom för låttiteln "In Love". Jävligt mjuktufft.

Minnessvärda spår: Deformed, Into the Grave

Last.fm
Wikipedia

#100 Soundgarden - Badmotorfinger (1991)

2008-05-05T13:11:00.000+02:00

Soundgardens steg in i mainstreamgrungen. "Badmotorfinger" släpptes i samma veva som Nirvanas "Nevermind" och Pearl Jams "Ten", tre skivor som tillsammans satte Seattle i mitten av alternativrockskartan.

Skruvade gitarrljud, valda doser taktmeckande och en av Chris Cornells starkaste prestationer till dags dato. Själv blev jag inte varse Soundgardens storhet förens kring "Superunknown", men det här är skiva som verkligen växer på en. Rekommenderad lyssning.

Minnessvärda spår: Rusty Cage, Outshined, Somewhere

Last.fm
Wikipedia