#42 Isis - Oceanic (2002)

Postmetallens anfader och tillika trogne förvaltare, Isis, bjuder in till nattbad i den djupa änden av hårdrockens genpool. På trettio famnars djup, fjärran från det allmängiltigt ytliga, finns en luftficka där ett bedrägligt lugn råder.

Mellan stilla melodislingor och mjukt svepande harmonier slår rasande vågor av mullrande gitarrer och frustande vrål in. Allt stillsamt förintas, bara för att byggas upp igen på nytt. Ständigt framburen av malande, närmast hypnotiserande, trumtakter formar "Oceanic" ett kretslopp där det spröda och det kantiga lever och frodas i samförstånd. Inte lika utopiskt vacker som uppföljande "Panopticon", men en trygg kamrat att hålla i handen när det stora vemodet rullar in.

Minnessvärda spår: The Beginning and the End, Carry, The Other

Last.fm
Wikipedia

#43 Opeth - Ghost Reveries (2005)

Efter det lite underliga - men samtidigt väldigt lyckade - experimentet med att dela upp sitt sound i det vänt smeksamma och det vitknogat spyhårda på syskonalbumen "Deliverance" och "Damnation", återvände Opeth på "Ghost Reveries" till kontrasternas hemtrygga famn. Eller, nästan i alla fall. Någonstans på vägen hann Mikael Åkerfeldt kära ned sig ordentligt. I en mellotron.

De tidigare välbekanta vändningarna mellan det brutala och det smäktande finns kvar, men har klätts i en sjuttiotalsmönstrad skrud och doftar lätt av psykedelika. Influenserna från den äldre skolans progressiva rock gör sig väl hörda, både i den rika användningen av klaviatur såväl som i sång- och gitarrarrangemangen. Dessvärre inte alltid till Opeths fördel. Trots en lägstanivå som borde, och säkerligen får, andra band att skämmas, når det sällan upp till samma nivå som på de tidigare storverken, och "Blackwater Park" behåller ohotad sin plats som skapelsens krona.

Minnessvärda spår: Beneath the mire, The baying of the hounds, Ghost of perdition

Last.fm
Wikipedia

#44 Pantera - Far Beyond Driven (1994)

Hur följer man upp ett av decenniets hårdaste och mest stilbildande album? Man tar ännu ett kliv närmare avgrunden och svandyker över aggressionsribban rakt ner i mörket. Om man som undertecknad trodde att Pantera redan mutat in sitt revir bland de tyngsta fick man, kippandes efter andan, rekonstruera sin världsbild.

Sällan har så många hårt böjda övertoner och plågade whammyskrik utgjort låtgrunderna på en topplisteskiva. Dimebags gitarrspel pendlar mellan nackryckande groove och skärande oljud, alltid fläckfritt flytandes ovanpå en stört välfungerande rytmsektion och krönt av tjurnacken Phil Anselmos frustande vrål. Med låtar som radiodängan "I'm broken", det totala psykbrytet "Good friends and a bottle of pills" och avslutande Black Sabbath-covern "Planet Caravan" drog "Far Beyond Driven" både en ny linje i sanden såväl som hyllade sina förebilder. En bedrift att stoltsera med, även fjorton år senare.

Minnessvärda spår: I'm broken, 5 minutes alone, Becoming

Last.fm
Wikipedia