Efter det lite underliga - men samtidigt väldigt lyckade - experimentet med att dela upp sitt sound i det vänt smeksamma och det vitknogat spyhårda på syskonalbumen "Deliverance" och "Damnation", återvände Opeth på "Ghost Reveries" till kontrasternas hemtrygga famn. Eller, nästan i alla fall. Någonstans på vägen hann Mikael Åkerfeldt kära ned sig ordentligt. I en mellotron.De tidigare välbekanta vändningarna mellan det brutala och det smäktande finns kvar, men har klätts i en sjuttiotalsmönstrad skrud och doftar lätt av psykedelika. Influenserna från den äldre skolans progressiva rock gör sig väl hörda, både i den rika användningen av klaviatur såväl som i sång- och gitarrarrangemangen. Dessvärre inte alltid till Opeths fördel. Trots en lägstanivå som borde, och säkerligen får, andra band att skämmas, når det sällan upp till samma nivå som på de tidigare storverken, och "Blackwater Park" behåller ohotad sin plats som skapelsens krona.
Minnessvärda spår: Beneath the mire, The baying of the hounds, Ghost of perdition
Last.fm
Wikipedia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar