#57 Testament - The Gathering (1999)

När andra gamla thrashkolleger klippte Vänner-frisyrer och valde att sänka tempot gick Testament i rakt motsatt riktning. Ny inspiration hämtades från dödsmetallen och soundet blev ännu tyngre och råare än tidigare. På "The Gathering" mer så än någonsin.

Sångaren Chuck Billy growlar snarare än sjunger, strängsektioner staplar köttriff och stockguden Dave Lombardo levererar som alltid vattentäta kaggmattor bakom trumsetet. Även om ögonblickliga klassiker som "Alone in the Dark" eller "The Preacher" lyser med sin frånvaro är det svårt att inte knäa av de thrashsmockor som utdelas. Särskilt våldseposet "Legions of the Dead", som måste det vara det hårdaste bandet spelat in hittils. En förebild för alla band som funderar på att ta med slidegitarr på nästa skiva.

Minnessvärda spår: True Believer, Legions of the Dead, Careful What You Wish For

Last.fm
Wikipedia

#58 Type O Negative - Bloody Kisses (1993)

När 90-talets sminkkladdiga tonårsgoter begick sina fumligt armbågiga sexdebuter så var det troligen i stor utsträckning till ljudet av Peter Steeles dova stämma.
En något skrämmande tanke, men med "Bloody Kisses" fick Type O Negative även sitt stora kommersiella genombrott. Inget ont som inte för något goth med sig, om ni ursäktar.

Bandets stämningsfulla kompositioner varvar distad bas med 60-talsminnande orgelspel och tunga gitarrer. Men den stora behållningen är sången. Frontmannen lägger hela sin massiva kroppstyngd bakom varje lågfrekvent mullrande och lyckas låta övertygande både när han avhandlar såväl gothstereotyper som 70-talsörhängen. Musik att gråtkramas till.

Minnessvärda spår: Christian Woman, Summer Breeze, Bloody Kisses (A Death In The Family)

Last.fm
Wikipedia

#59 Deathspell Omega - Si Monumentum Requires Circums (2004)

Frankrike har inte direkt etablerat sig som Europas ledande exportör av svart metall, men bevisligen kan även en grodätande höna finna ett korn.
Här serveras nämligen över en timme och femton minuter av råpiskande ortodox black metal, komplett med kyrkkörer och allt.

Rent musikaliskt är det i princip kaos. Det tar en del koncentration - och dedikation - för att tränga in i materialet, men det verkar vara värt det. Som koncept framstår det som mycket genomarbetat, både musik- och textmässigt. Därtill är det stämningsfullt på ett närmast obehagligt vis.
Om man besväras av sent avklingande vårkänslor rekommenderas en rejäl dos Deathspell Omega, garanterat befriat från både lust och fägring stor.

Minnessvärda spår: Sola Fide I, Carnal Malefactor, Drink the Devil's Blood

Last.fm
Wikipedia

#60 Mr. Bungle - California (1999)

Vad får man om man tar loungejazz, bossanova, 50-talsrock, syntpop, surfrock, ledmusiken till valfri tecknad serie samt en knippe orientaliska slingor och blandar upp det med barnkammarvisor, Zappa-rock och en knivsudd Metal?
Mr. Bungle tydligen.

Det underligaste är egentligen inte det schizofrena genreväxlandet i sig, utan att det faktiskt håller ihop såpass bra. När den inledande förvåningen lagt sig och man börjat vänja sig vid att det staplas galenskaper på löpande band så är det faktiskt riktigt bra. Hur det sedan förhåller sig med Mike Pattons mentala hälsa låter jag vara osagt. Jag skulle dock gärna se hans skivsamling.

Minnessvärda spår: Sweet Charity, The Air-Conditioned Nightmare, Vanity Fair

Last.fm
Wikipedia

#61 Deftones - Around the Fur (1997)

Deftones alternativa metalrock har hittills gått mig i princip obemärkt förbi och efter att ha lyssnat igenom "Around the Fur" ett par vändor kan jag förstå varför. Trots att bandet har både ett bra sound och en handfull starka låtar så är det helt enkelt lite för anonymt.

När produktionen är det mest minnesvärda med en skiva - för både gitarr- och trumljudet är kanon - så är det en anledning till oro. På varje bra riff så går det två sega, efter varje snyggt parti väntar en lång transportsträcka till nästa. Väldigt slätstruket, väldigt amerikanskt, tyvärr ganska långtråkigt. Emon i mig är svag för "Be Quiet And Drive (Far Away)" dock, så helt fel är det ju tydligen inte.

Minnessvärda spår: Be Quiet And Drive (Far Away), Dai the Flu

Last.fm
Wikipedia

#62 Electric Wizard - Dopethrone (2000)

Om man fick för sig att spela en repig Black Sabbath-LP på halva varvtalet genom en sprucken basförstärkare så skulle man få en hyfsad bild av hur Electric Wizard låter. Ja, om Ozzy hade sjungit genom en megafon då.

Britternas avgrundsdånande, rekordnedstämda och sludgiga doom är onekligen charmig, om än något jämntjock. Inspelningen andas livetagningar och spontantitet, vilket bara förstärks av att det är bitvis svajar en del med tajtheten. Detta ligger dock inte bandet i fatet utan bidrar bara till bilden av en organisk domedagskoloss ute efter att förgöra oss alla.

Minnessvärda spår: Barbarian, Vinum Sabbathi, Funeralopolis

Last.fm
Wikipedia

#63 Entombed - Morning Star (2002)

Jag höll på att kalla det här för Entombeds comeback-skiva innan jag hejdade mig, men faktum kvarstår. Så här argt, så här hungrigt och så här bra har inte bandet låtit sedan "Wolverine Blues".

Gitarrerna låter precis så köttiga som man vill ha dem och riffen pendlar mellan att svänga sanslöst och att krossa brutalt. Som grädde på moset låter LG dessutom mer förbannad än någonsin. Det är svensk Death 'n Roll i högform helt enkelt.
Nu önskar vi oss bara att gruppens originalsättning träffas för en gruppkram och beslutar sig för att återförenas. Uffe, Nicke. Jag tittar åt ert håll.

Minnessvärda spår: Chief Rebel Angel, Fractures, I For An Eye

Last.fm
Wikipedia

#64 Queens of the Stone Age - Songs for the Deaf (2002)

På "Songs for the Deaf" tar Queens of the Stone Age med oss på en timmes bilfärd mellan den kvava staden och den heta öknen. Den sprakande radion varvar underliga jinglar med rejäla portioner rock som pendlar mellan det intensivt pumpande och det lågmält rökiga. Det är bara att luta sig tillbaka och njuta av färden.

Josh Homme går som oftast från klarhet till klarhet, men just här lyser fullträffslampan med lite extra glöd. Med världens starkaste trummis, Nirvana- och Foo Fighters-bekante Dave Grohl, bakom setet och en i övrigt drömartat namnkunnig sättning är det kanske svårt att misslyckas?
Oavsett vilket så är det en resa att minnas.

Minnessvärda spår: First it Giveth, Hanging Tree, The Sky Is Falling

Last.fm
Wikipedia

#65 The Dillinger Escape Plan - Miss Machine (2004)

Kaos bor bevisligen inte granne med Gud utan med The Dillinger Escape plan. De verkar dessutom få varandras post titt som tätt.
Vi talar om en spretig form av matematisk, hetsig jazzmetalhardcore som generöst beskrivet kan ses som svårgreppad.

"Setting Fire To Sleeping Giant" sätter sig direkt - och framstår jämte resten av materialet som en Blink 182-dänga - men med resten av låtarna tar det klart längre tid. Efter långt mer än de obligatoriska två lyssningarna börjar jag tro mig ha hajat grundkonceptet, bara för att snabbt bli bortdribblad igen. Trots det så gillar jag vad jag hör. Vi behöver nog bara lite mer tid ihop, kaos och jag.

Minnessvärda spår: Setting Fire To Sleeping Giant, Baby's First Coffin, Sunshine the Werewolf

Last.fm
Wikipedia

#66 Watain - Sworn to the Dark (2007)

Som en frisk fläkt av härsket grisblod för öron som tröttnat på dussin-black metal. Watain med sångaren - tillika citatmaskinen - Erik Danielsson i spetsen framstår som en skänk från underjorden, frammanade enkom för att rensa upp i syntmetallsträsket. Och rensas, det gör det.

Här bjuds närmare en timme av den svartaste metallen. Den är spyhård men ändå stämningsfull, oborstad men fortfarande melodisk. Kanske viktigast av allt, den har en rejäl dos av den där rock'n'roll-känslan som gör att det fortfarande svänger även när det manglas på som vildast. En värdig tronföljare till Dissection och troligen den bästa svenska black metal-skivan som släppts de senaste 10 åren.

Minnessvärda spår: Storm of the Antichrist, Legions of the Black Light, Satans Hunger

Last.fm
Wikipedia

#67 Kyuss - Welcome to Sky Valley (1994)

Definitionen av ökenrock, kvintessensen av tyngd och riffgudarnas mest kärleksfullt behandlade altargossar. Kyuss sitter långt efter sin relativt korta karriär fortfarande ohotade på stonerrocktronen och så med all rätt.

Det här är en skiva som osar spelglädje. Josh Hommes staplar feta riff som att han hittat en outtömlig källa och John Garcias röst har aldrig låtit bättre. Solklart bandets - och troligen genrens - bästa skiva.

Minnessvärda spår: Gardenia, Demon Cleaner, Supa Scoopa And Mighty Scoop

Last.fm
Wikipedia