#42 Isis - Oceanic (2002)

Postmetallens anfader och tillika trogne förvaltare, Isis, bjuder in till nattbad i den djupa änden av hårdrockens genpool. På trettio famnars djup, fjärran från det allmängiltigt ytliga, finns en luftficka där ett bedrägligt lugn råder.

Mellan stilla melodislingor och mjukt svepande harmonier slår rasande vågor av mullrande gitarrer och frustande vrål in. Allt stillsamt förintas, bara för att byggas upp igen på nytt. Ständigt framburen av malande, närmast hypnotiserande, trumtakter formar "Oceanic" ett kretslopp där det spröda och det kantiga lever och frodas i samförstånd. Inte lika utopiskt vacker som uppföljande "Panopticon", men en trygg kamrat att hålla i handen när det stora vemodet rullar in.

Minnessvärda spår: The Beginning and the End, Carry, The Other

Last.fm
Wikipedia

#43 Opeth - Ghost Reveries (2005)

Efter det lite underliga - men samtidigt väldigt lyckade - experimentet med att dela upp sitt sound i det vänt smeksamma och det vitknogat spyhårda på syskonalbumen "Deliverance" och "Damnation", återvände Opeth på "Ghost Reveries" till kontrasternas hemtrygga famn. Eller, nästan i alla fall. Någonstans på vägen hann Mikael Åkerfeldt kära ned sig ordentligt. I en mellotron.

De tidigare välbekanta vändningarna mellan det brutala och det smäktande finns kvar, men har klätts i en sjuttiotalsmönstrad skrud och doftar lätt av psykedelika. Influenserna från den äldre skolans progressiva rock gör sig väl hörda, både i den rika användningen av klaviatur såväl som i sång- och gitarrarrangemangen. Dessvärre inte alltid till Opeths fördel. Trots en lägstanivå som borde, och säkerligen får, andra band att skämmas, når det sällan upp till samma nivå som på de tidigare storverken, och "Blackwater Park" behåller ohotad sin plats som skapelsens krona.

Minnessvärda spår: Beneath the mire, The baying of the hounds, Ghost of perdition

Last.fm
Wikipedia

#44 Pantera - Far Beyond Driven (1994)

Hur följer man upp ett av decenniets hårdaste och mest stilbildande album? Man tar ännu ett kliv närmare avgrunden och svandyker över aggressionsribban rakt ner i mörket. Om man som undertecknad trodde att Pantera redan mutat in sitt revir bland de tyngsta fick man, kippandes efter andan, rekonstruera sin världsbild.

Sällan har så många hårt böjda övertoner och plågade whammyskrik utgjort låtgrunderna på en topplisteskiva. Dimebags gitarrspel pendlar mellan nackryckande groove och skärande oljud, alltid fläckfritt flytandes ovanpå en stört välfungerande rytmsektion och krönt av tjurnacken Phil Anselmos frustande vrål. Med låtar som radiodängan "I'm broken", det totala psykbrytet "Good friends and a bottle of pills" och avslutande Black Sabbath-covern "Planet Caravan" drog "Far Beyond Driven" både en ny linje i sanden såväl som hyllade sina förebilder. En bedrift att stoltsera med, även fjorton år senare.

Minnessvärda spår: I'm broken, 5 minutes alone, Becoming

Last.fm
Wikipedia

#45 Faith No More - King For A Day, Fool For A Lifetime (1995)

Precis som tidigare avhandlade Mr. Bungle var Faith No More aldrig rädda för att skrida över genregränserna. Även om svängarna inte tas ut lika hårt som i sångarens övriga projekt är det en klart brokig skara låtar som samsas under ett och samma konvolut.

Raka rocknummer, funkiga jazzpastischer och countryballader avhandlas alla med övertygelse och med Mike Pattons fantastiska sång som guldfärgad inramning. Det når kanske inte upp till samma nivåer som hyllade "Angel Dust", men det är klart lyssningsvärt. Pluspoäng delas även ut för de glimrande texraderna "It's always funny until someone gets hurt... And then it's just hilarious".

Minnessvärda spår: Digging the grave, Ricochet, Evidence

Last.fm
Wikipedia

#46 Converge - Jane Doe (2001)

Lättlyssnat, sommarplåga och strandparty är tre ord jag inte alls kommer att tänka på när jag hör Converge. Tvärtom kastas jag in i en värld av skriande frustration, skärande dissonans och trubbigt våld mot huvudet.

De enklaste parallellerna dras till The Dillinger Escape Plan, men Converge har målat sin tolkning av kaos med ett punkigare anslag och en något rakare approach. Jacob Bannons skrikande är även ett kapitel för sig då det låter som att han stått utanför studion och lagt sången genom en sprucken porttelefon. Något eget, men det klär faktiskt musiken. "Jane Doe" kan knappast summeras som lättillgänglig, men det är klart högkvalitativt oväsen.

Minnessvärda spår: The Broken Vow, Homewrecker, Jane Doe

Last.fm
Wikipedia

#47 Therapy? - Troublegum (1994)

Att skriva texter präglade av misantropi, utanförskap och paranoia är i sig ingen utmärkande kvalitet. Att kombinera det med metallisk pop-punk där varje brygga är en raketramp riktad mot refrängens förlovade land är däremot ett genidrag.

Med en produktion som är stram, på gränsen till barsk, lyfts låtarna fram med alla beståndsdelar blottade. Det låter enkelt men aldrig simpelt, rakt men utan att bli fyrkantigt och, framför allt, nästan irriterande medryckande. Att Therapy? släppt sju fullängdsskivor till efter den här som i princip slunkit obemärkta under radarn - förutom den vidriga balladen "Diane" - säger en del om hur rätt de träffade med "Troublegum". Synd att de inte fortsatte på samma bana.

Minnessvärda spår: Stop It You're Killing Me, Screamager, Nowehere

Last.fm
Wikipedia

#48 Morbid Angel - Covenant (1993)

Få kan skriva låtar om att kasta kristna till lejonen lika övertygande som Dave Vincent. På denna pojkrumsklassiker - för min del alltså - håller Floridas stoltheter det svarta baneret extra högt och visar var dödsskåpet ska stå.

Från öppningsspårens obarmhärtiga mangel, via hårdrocksdängan "Angel of Disease" och ända fram till den blytunga avslutningen "God of Emptiness" infriar Morbid Angel alla mörka löften som kan anas i omslagsbildens kontrakt. Om detta avtal slutits med Cthulhu, den Sumeriska mytologins avgudar eller hederlige gamle Horn-Per är öppet för tolkning då texterna hyllar samtliga ovanstående. Klart är i alla fall att någon av dem har välsignat bandet med inspirationen till ett prominent verk av mörker. Vi böjer våra huvuden i ett tyst tack för det.

Minnessvärda spår: Angel of Disease, Rapture, God of Emptiness

Last.fm
Wikipedia

#49 Hatebreed - Perseverance (2002)

Någon, eller något, har gjort Jamey Jasta väldigt, väldigt illa. När och hur förblir oklart, men obestridligen känner han sig inte bara mycket arg utan även något oälskad. I syfte att bearbeta sina problem ägnar sig Jasta åt kognitiv terapi i metalhardcorecombon Hatebreed där han får lätta sitt tyngda hjärta medelst frustande primalvrål. Till kompet av Connecticuts fetaste gitarrer och backad av testosteronstinna hockeykörer gör han upp med sina demoner med hjärtlig övertygelse.

Trots att Hatebreed bitvis känns som hardcores svar på Manowar - väldigt manliga och alltid redo att krossa sina fiender - så har de både den goda smaken att undvika läderbyxor med hål för skinkorna och en osviktande talang för feta riff. Om det på något sätt kan hjälpa frontmannens hävdelsebehov så vill jag meddela att det duger gott för mig.

Minnessvärda spår: I Will Be Heard, Unloved, Healing To Suffer Again

Last.fm
Wikipedia

#50 Soundgarden - Superunknown (1994)

På Seattle-kvartettens magnum opus så trängs låtarna längst fram vid kvalitetens kravallstaket. Oavsett om det gäller långsamma malande nummer som "4th of July", snabba strupjabbar som "Kickstand" eller taktförvridna utsvävningar som "Spoonman" finns hela tiden en övergripande känsla, närvaro och intensitet som är svåröverträffad. Näst intill oöverträffad.

Nyckeln ligger i just variationen. Soundgarden tar inga enkla genvägar i låtskrivandet, använder inga patentlösningar. Varje låt får tala - eller som oftast, skrika - för sig själv. Tråkigt nog verkade magin vara svår att återskapa på uppföljande och avslutande "Down on the Upside". Ett faktum som bara styrker "Superunknowns" välförtjänta plats överst på Chris Cornells troféhylla.

Minnessvärda spår: Mailman, Spoonman, The Day I Tried To Live, 4th of July

Last.fm
Wikipedia

#51 Rancid - ...And Out Come the Wolves (1995)

När kaliforniska Rancid bjuder upp till pogodans med vargarna är det bara att snöra på sig kängorna, kamma till den slokande mohawken och hänga med. Medtag ett sexpack stulen folköl samt glatt humör.

För det Rancid gör bäst är just glad, ska-sniffande myspunk där hotfaktorn ligger nära nollstrecket men allsångsfaktorn är på pubrocksnivå. Trots sångarens tendens att låta lätt utvecklingsstörd större delen av tiden är det svårt att inte bli peppad, särskilt av ögonblickliga klassiker som "Time Bomb". Knappast ett soundtrack för den annalkande hösten, men väl dugligt till förfesten.

Minnessvärda spår: Time Bomb, Roots Radicals, You Don't Care Nothin'

Last.fm
Wikipedia

#52 At the Drive-In - Relationship of Command (2000)

På At the Drive-Ins genomslagsskiva och tillika svanesång hörs rätt väl åt vilket håll det barkar. Trots att bandets post-hardcore är bra mycket rakare och - jämförelsevis - mer lättillgänglig kommer vänner av The Mars Voltas tidiga alster att känna igen sig.

Frenetiska utspel, kryptiska texter och en samling välkomponerade låtar som begåvats med riktigt starka refränger. Ett klart vinnande koncept i min bok, så den här skivan har gått varm de senaste veckorna. För de som anser att Omars och Cedrics vidare eskapader har en för stark bismak av opium kan meddelas att resten av bandet harvat vidare i en poppigare inriktning under namnet Sparta.

Minnessvärda spår: One Armed Scissor, Sleepwalk Capsules, Enfilade

Last.fm
Wikipedia

#53 Nine Inch Nails - The Fragile (1999)

Det är lika bra att erkänna det direkt, jag har aldrig riktigt greppat Nine Inch Nails. Trots stark uppmuntran, frikyrklig övertygelse och förtäckta hot från min omgivning så har Trent Reznors industriella utsvävningar aldrig riktigt fallit mig på läppen. Om ett 23-spårs dubbelalbum är den bästa inkörsporten till det elektroniska paradiset förefaller något tveksamt.

I sina mer tilltalande stunder är den malande electronica-rocken hyfsat medryckande och till och med rätt svängig - i den mån industrirock nu svänger.
Den största behållningen är de mer gitarrintensiva uptempo-nummer som tacksamt bryter av mot grundstommen av återhållna, monotona maskinljud. Även om jag trots allt uppskattar valda delar av konceptet så förblir jag dessvärre ofrälst.

Minnessvärda spår: We're In This Together, The Day The World Went Away, Starfuckers, Inc.

Last.fm
Wikipedia

#54 Annihilation Time - II (2005)

Jag blir förvånad, eller snarare glatt överraskad, när inledningsspåret dundrar igång. Fullt förberedd på slentrianpunk möts jag i stället av en hungrig bastard med käften full av svängig 70-talsrock och tungan drypande av Black Flag-ös. När koklockan gör entré i början av andra spåret förvandlas mina förvånat höjda ögonbryn till ett brett leende.

Det är oborstat, skitigt och sången är bitvis mer än tveksam. Efter de inledande guldspåren blir det dessutom längre och längre mellan höjdpunkterna. Trots det lyckas jag inte värja mig mot Annihilation Times råa sväng. För full för att ligga eller för hög för att dö - skillnaden känns oväsentlig.

Minnessvärda spår: Imaginary Mirror, Too High To Die, Thanks Anyway

Last.fm
Wikipedia

#55 The Mars Volta - De-Loused In The Comatorium (2003)

När det svampfrisyrsförsedda och tillika At the Drive-In-hypade radarparet Omar Rodriguez-Lopez och Cedric Bixler-Zavala fullängdsdebuterade med sitt nya kärleksbarn så blev resultatet minst sagt intressant.

I formen av en konceptskiva - som avhandlar deras konstnärsväns självmordsförsök, påföljande koma och tragiska död - vävs tio mer eller mindre psykadeliska låtar samman till en tät väv av mystik. Blandningen av spretjazziga rytmer, skenande gitarrpartier och Cedrics omisskännliga sång är något överväldigande till en början, men vinner i längden. Spastiskt, men ack så njutbart.

Minnessvärda spår: Inertiatic Esp, Roulette Dares (This Is The Haunt), Eriatarka

Last.fm
Wikipedia

#56 Dream Theater - Images and Words (1992)

Det här måste vara antitesen till punk.
Är man musikutbildad på fina högskolan så ska det jävlar i mig höras. Nä visst, det kanske inte gagnar låtarna i sig och okej okej, det kanske mest blir en massa själlöst fläkande men ändå. En sån här fin jazzbas är inte gratis det ska gudarna veta, klart att man måste slappa loss lite.

Jag håller inte med. Tvärtom känner jag mig lite illamående av de yvigt stora gesterna, keyboardsprudlandet och det våldsamt masturberande gitarrtrakterandet. Saxofonsolot i "Another Day" blir droppen som får mig att kräkas en smula i munnen. Man kan använda sin talang på många sätt, det här är skolexemplet på vad man bör undvika.

Minnessvärda spår: Pull Me Under

Last.fm
Wikipedia

#57 Testament - The Gathering (1999)

När andra gamla thrashkolleger klippte Vänner-frisyrer och valde att sänka tempot gick Testament i rakt motsatt riktning. Ny inspiration hämtades från dödsmetallen och soundet blev ännu tyngre och råare än tidigare. På "The Gathering" mer så än någonsin.

Sångaren Chuck Billy growlar snarare än sjunger, strängsektioner staplar köttriff och stockguden Dave Lombardo levererar som alltid vattentäta kaggmattor bakom trumsetet. Även om ögonblickliga klassiker som "Alone in the Dark" eller "The Preacher" lyser med sin frånvaro är det svårt att inte knäa av de thrashsmockor som utdelas. Särskilt våldseposet "Legions of the Dead", som måste det vara det hårdaste bandet spelat in hittils. En förebild för alla band som funderar på att ta med slidegitarr på nästa skiva.

Minnessvärda spår: True Believer, Legions of the Dead, Careful What You Wish For

Last.fm
Wikipedia

#58 Type O Negative - Bloody Kisses (1993)

När 90-talets sminkkladdiga tonårsgoter begick sina fumligt armbågiga sexdebuter så var det troligen i stor utsträckning till ljudet av Peter Steeles dova stämma.
En något skrämmande tanke, men med "Bloody Kisses" fick Type O Negative även sitt stora kommersiella genombrott. Inget ont som inte för något goth med sig, om ni ursäktar.

Bandets stämningsfulla kompositioner varvar distad bas med 60-talsminnande orgelspel och tunga gitarrer. Men den stora behållningen är sången. Frontmannen lägger hela sin massiva kroppstyngd bakom varje lågfrekvent mullrande och lyckas låta övertygande både när han avhandlar såväl gothstereotyper som 70-talsörhängen. Musik att gråtkramas till.

Minnessvärda spår: Christian Woman, Summer Breeze, Bloody Kisses (A Death In The Family)

Last.fm
Wikipedia

#59 Deathspell Omega - Si Monumentum Requires Circums (2004)

Frankrike har inte direkt etablerat sig som Europas ledande exportör av svart metall, men bevisligen kan även en grodätande höna finna ett korn.
Här serveras nämligen över en timme och femton minuter av råpiskande ortodox black metal, komplett med kyrkkörer och allt.

Rent musikaliskt är det i princip kaos. Det tar en del koncentration - och dedikation - för att tränga in i materialet, men det verkar vara värt det. Som koncept framstår det som mycket genomarbetat, både musik- och textmässigt. Därtill är det stämningsfullt på ett närmast obehagligt vis.
Om man besväras av sent avklingande vårkänslor rekommenderas en rejäl dos Deathspell Omega, garanterat befriat från både lust och fägring stor.

Minnessvärda spår: Sola Fide I, Carnal Malefactor, Drink the Devil's Blood

Last.fm
Wikipedia

#60 Mr. Bungle - California (1999)

Vad får man om man tar loungejazz, bossanova, 50-talsrock, syntpop, surfrock, ledmusiken till valfri tecknad serie samt en knippe orientaliska slingor och blandar upp det med barnkammarvisor, Zappa-rock och en knivsudd Metal?
Mr. Bungle tydligen.

Det underligaste är egentligen inte det schizofrena genreväxlandet i sig, utan att det faktiskt håller ihop såpass bra. När den inledande förvåningen lagt sig och man börjat vänja sig vid att det staplas galenskaper på löpande band så är det faktiskt riktigt bra. Hur det sedan förhåller sig med Mike Pattons mentala hälsa låter jag vara osagt. Jag skulle dock gärna se hans skivsamling.

Minnessvärda spår: Sweet Charity, The Air-Conditioned Nightmare, Vanity Fair

Last.fm
Wikipedia

#61 Deftones - Around the Fur (1997)

Deftones alternativa metalrock har hittills gått mig i princip obemärkt förbi och efter att ha lyssnat igenom "Around the Fur" ett par vändor kan jag förstå varför. Trots att bandet har både ett bra sound och en handfull starka låtar så är det helt enkelt lite för anonymt.

När produktionen är det mest minnesvärda med en skiva - för både gitarr- och trumljudet är kanon - så är det en anledning till oro. På varje bra riff så går det två sega, efter varje snyggt parti väntar en lång transportsträcka till nästa. Väldigt slätstruket, väldigt amerikanskt, tyvärr ganska långtråkigt. Emon i mig är svag för "Be Quiet And Drive (Far Away)" dock, så helt fel är det ju tydligen inte.

Minnessvärda spår: Be Quiet And Drive (Far Away), Dai the Flu

Last.fm
Wikipedia