Vad får man om man tar loungejazz, bossanova, 50-talsrock, syntpop, surfrock, ledmusiken till valfri tecknad serie samt en knippe orientaliska slingor och blandar upp det med barnkammarvisor, Zappa-rock och en knivsudd Metal?Mr. Bungle tydligen.
Det underligaste är egentligen inte det schizofrena genreväxlandet i sig, utan att det faktiskt håller ihop såpass bra. När den inledande förvåningen lagt sig och man börjat vänja sig vid att det staplas galenskaper på löpande band så är det faktiskt riktigt bra. Hur det sedan förhåller sig med Mike Pattons mentala hälsa låter jag vara osagt. Jag skulle dock gärna se hans skivsamling.
Minnessvärda spår: Sweet Charity, The Air-Conditioned Nightmare, Vanity Fair
Last.fm
Wikipedia
1 kommentar:
Mer intressant än bra. Mer skickligt än medryckande. En smula för tokroligt för att jag skall känna mig helt bekväm.
Skicka en kommentar