Amerikanska Tragedy framstår hittills lite som poängen med varför jag tänkt traggla igenom den här listan. För att upptäcka ny bra skit.Bandet vevar hardcoreinfluerad punk och matar d-takt som det inte fanns någon morgondag.
I brist på bättre referensramar skulle jag säga att det låter som Disfear. Ett jävla ös, men med känsla för melodier och hookar. Även om skivan inte riktigt håller rakt igenom så är det en ny, ganska behaglig, bekantskap.
Minnessvärda spår: No Words, Call to Arms
Last.fm
Wikipedia
2 kommentarer:
Tragedy hamrar d-takt med bravur, men blandar upp med slöare malande och ibland, t.ex. i "Vengeance", glasklara Amebix-lån.
En hel del tjusiga gitarrharmonier ligger inbakade i riffmattorna och bop-di-bop-bop-di-trummandet.
Kommer definitivt att glida upp på min mest spelade-lista inom kort.
Här köttas det på från start. Det är första gången jag har hört talas om bandet och de överraskar med köra mer hardcore i några låtar och mer döds i andra låtar. Band som rensar utan att oroas så mycket över strikta genrebegränsningar är alltid uppfriskande.
Bäst: Conflicting Ideas, Recurring Nightmare, The Day After och No Words.
Skicka en kommentar