#68 Tool - Undertow (1993)

Tool är ett av de band som jag bekantat mig närmare med först på senare år. Förrfjolårets "10 000 Days" gick ett antal vändor i hörlurarna och gav definitivt mersmak. Lägligt alltså med en tillbakablick i diskografin.

På fullängdsdebuten "Undertow" låter det något skitigare och snäppet mer rock'n'roll än det jag hört innan, vilket till stor del säkerligen beror på att produktionsbudgeten har ökat i takt med framgången. I övrigt är det samma kännetecknande taktmeckande och smygflummande metalrock där det mest framträdande draget är Maynard James Keenans karismatiska röst. Även om jag troligen aldrig kommer att sälla mig till bandets mer fanatiska publik så växer det på mig för varje lyssning.

Minnessvärda spår: Sober, Crawl Away, 4°

Last.fm
Wikipedia

#69 The Haunted - The Haunted Made Me Do It (2000)

Ibland känns det som att allt tvillingarna Björler tar i blir till thrashdödsguld. "The Haunted Made Me Do It" framstår som ett klart lysande exempel på den tesen. Med Peter Dolving - tillfälligt - ur bilden är det i stället Marco Aro som tar plats bakom mikrofonen och luftar sin ilska. Resultatet blir snäppet mindre ångest, mer rå aggression och en samling låtar som redan är klassiker i sin genre.

Det är svårt att beskriva slutresultatet utan att dregla superlativ, så jag nöjer mig med att konstatera att det här är en av de bästa skivor som släppts på den här sidan 2000-talet. Att skivtiteln är den hårdaste någonsin är bara bonus.

Minnessvärda spår: Bury Your Dead, Trespass, Hollow Ground

Last.fm
Wikipedia

#70 Monster Magnet - Powertrip (1998)

Jag har tidigare dömt ut Monster Magnet enkom på grund av den gravt irriterande singeln "Space Lord", men jag inser att jag kan ha förhastat mig en aning. Den bredbenta, stonersniffande rock som utövas på "Powertrip" skulle egentligen mycket väl kunna vara min påse. Trots det så känns den ofta lite ansträngd, speciellt sången som bitvis låter så skrevmacho att Danko Jones framstår som sexuellt ambivalent i jämförelse.

Bäst blir det när bandet plockar ner tempot en smula som i rökiga "See You In Hell" som begåvats med både en fantastisk gitarrslinga och ett skönt orgelkomp. Större delen av tiden gör Monster Magnet mig dock varken till eller från. Det är godkänd bakgrundsmusik till sommarens parköl.

Minnessvärda spår: See You In Hell, Powertrip

Last.fm
Wikipedia

#71 System of a Down - Mezmerize (2005)

Det säger en hel del att System of a Down är det enda bandet med tre skivor representerade på den här listan. De är tillräckligt hårda för att inte avskräcka, åtminstone hela, den bitvis snartstuckna hårdrockspubliken och samtidigt tillräckligt mainstream för att tilltala Svenne Banan när han känner sig lite wild and crazy efter fyra burköl på fredagskvällen.

Även om "Mezmerize" har en del klockrena hits så tycker jag att den är något ojämn jämfört med föregångarna. Vissa låtar, framför allt "Violent Pornography" känns dessutom rätt ostiga. Jag hade lagt skivorna i omvänd ordning.

Minnessvärda spår: B.Y.O.B, Cigaro, Sad Statue

Last.fm
Wikipedia

#72 System of a Down - Toxicity (2001)

System of a Downs stora kommersiella genombrott, och enligt mig bästa skiva. Den vansinniga framtoning som etablerades på debutskivan är bibehållen, men något finputsad. Det låter mer genomarbetat och snäppet mer radiovänligt, utan att ha tappat tyngden i riffandet.

Texterna pendlar som tidigare mellan politik och komplett nonsens som får mig att undra om de försöker säga mig något, eller om de skriver låttexter med Alfapet-brickor.
Den som kan dechiffrera följande textrader åt mig vinner en skinande ny pogostick:

"Wired were the eyes of a horse on a jet pilot / One that smiled when he flew over the bay".

Minnessvärda spår: Deer Dance, Prison Song, Aerials

Last.fm
Wikipedia

#73 Nifelheim - Servants of Darkness (1997)

Tyrant och Hellbutcher, eller Pelle och Erik som deras mamma kallar dem, spelar black metal i den gamla skolan. Det vill säga smutsigt, analogt och garanterat syntfritt. Brödernas Iron Maiden-fetisch hålls väl dold och de influenser som lyser igenom osar Bathory och gammal östblocksmetal.

Det mest slående med "Servants of Darkness" är den morbida stämning som genomsyrar skivan. Nifelheim sätter sina spretiga klor i mina trumhinnor och släpper inte taget förrän sista spåret har klingat ut. Om det här vore en modeblogg skulle jag konstatera att 12-tums spikarmband är det nya svarta.

Minnessvärda spår: Evil Blasphemies, Sadistic Bloodmassacre, Into the Morbid Black

Last.fm
Wikipedia

#74 Savatage - Streets: A Rock Opera (1991)

Titeln gör att man anar oråd redan innan första lyssningen, men det börjar inte helt illa. Inledande "Streets" ger mig vissa, om än vaga, King Diamond-vibbar. Sen tar Savatage stora, bestämda kliv ut i hårmetallsrabatten och slår ner rötterna för gott.

68 minuter och 33 sekunder med progressiv falsettylande glamhårdrock uppblandat med ohälsosamma doser av "Most Wanted Power Ballads". Den enda behållningen är att jag aldrig behöver lyssna på den här skivan igen. Någonsin.

Last.fm
Wikipedia

#75 High On Fire - Surrounded By Thieves (2002)

High On Fire hugger ut en grovt tillyxad form av doomig stonermetal. En mullrande best av bas, helt befriad från diskantregister.
Brötig sång, våldsamt men svängigt trumspel och malande låtar, som om Motörhead tagit på sig att spela in en splitskiva med Mastodon och Kyuss.

Något överväldigande till en början, men ett gediget hantverk av kött och blod. Resten av diskografin kommer att utforskas närmare.

Minnessvärda spår: Thraft Of Caanan, Razorhoof

Last.fm
Wikipedia

#76 The Tea Party - The Edges of Twilight (1995)

En skiva som är svår att sätta fingret på, men bäst beskriven som mörk, bluesig rock med världsmusikinslag.
Distade gitarrer och rockkomp blandas upp med orientaliska skalor, sitarer och tablas.

Vissa partier ger mig Pink Floyd-vibbar, ett vräkigt bluessolo för tankarna till Gary Moore. Allt blandas vilt, men utan att det skevar alltför mycket. Sången är dessutom otroligt vältrakterad. Helt utan förkunskap eller förväntningar kan jag förvånat konstatera att det här är min kopp te.

Minnessvärda spår: Fire in the Head, Correspondences, Coming Home

Last.fm
Wikipedia

#77 The Crown - Hell is Here (1999)

Trollhättans stolthet The Crown levererar ett hårt paket med elak, manglig dödsthrash. Produktionen lämnar även här en del att önska, men jag tycker att det klär musiken, speciellt trummorna som låter skönt replokalssunkiga.

Låtarna har en skön rock'n'roll-kvalitet som ligger bra över de manglande trumkompen och vissa av riffen är så vassa att man dubbelkollar att öronen sitter kvar där de ska. En skiva som kommer att gå varm i mina lurar även fortsättningsvis.

Minnessvärda spår: At the End, Give You Hell, Black Lightning

Last.fm
Wikipedia

#78 Sick of it All - Just Look Around (1992)

När öppningsspåret "We want the truth" inleds med en loopad Ronald Reagan-sampling påminns man om att den här skivan har några år på nacken. Sick of it Alls stilbildande New York-hardcore låter trots det fortfarande relativt fräsch.

"Just Look Around" är en kavalkad av arga tvåminuterstänkare som trots halvrisig produktion svänger rätt bra. Även om hardcore inte är min favoritgren i de distade gitarrernas sommar-OS så är det klart lyssningsbart, speciellt radiodängan "Locomotive."

Minnessvärda spår: Locomotive, We Stand Alone

Last.fm
Wikipedia

#79 Darkthrone - A Blaze in the Northern Sky (1991)

Från de norska skogarnas djupa famn väser Darkthrone fram sex spår primitiv black metal. Inspelningen låter som den är gjord i en skokartong och inte en fin sådan, utan en gammal trasig. Det är vasst, smutsigt och allmänt oheligt. Precis som det ska vara.

Personligen håller jag "Panzerfaust" som bandets främsta prestation, men "A Blaze in the Northern Sky" är ett fullgott alternativ om man behöver en dos rå, mattsvart ondska. Pluspoäng för Darkthrones konsekvent minimalistiska hemsnickrade skivomslag.

Minnessvärda spår: In the Shadow of the Horns, A Blaze in the Northern Sky

Last.fm
Wikipedia

#80 Nevermore - Dead Heart In A Dead World (2000)

Progressiv power metal, tre ord som gör att det knyter sig lite i magen. Men det är inte fullt så illa som det låter. Det nedstämda gitarrtuggandet och halvriviga sången för tankarna till Helloween kring "The Dark Ride", strösslat med lite Dream Theater-meckande.

Vissa medryckande refränger levereras, men det generella intrycket är något stolpigt och högtravande. De trevande försöken till politiska - eller politiskt korrekta - texter känns dessutom rätt sökta. Som kuriosa kan noteras att bandet med berått mod slaktar sig igenom Simon & Garfunkels gamla örhänge "The Sound of Silence".

Minnessvärda spår: Inside four walls, The Heart Collector

Last.fm
Wikipedia

#81 Deicide - Legion (1992)

Deicide är ett sånt band man hör talas om innan man hör, inte minst alla rykten kring den koleriske frontmannen Glen Benton som bränt in ett upp-och-nedvänt kors i pannan och hävdar sig vara besatt av demoner. Rykten som fick mig att köpa den här skivan när jag gick i högstadiet, så som försäljningsgimmick är det kanske inte helt dumt. Det är förövrigt inte musiken heller.

Här serveras 29 minuter av antikristet, tekniskt dödsmangel i världsklass. Inte lika lättillgängligt som uppföljande "Once Upon the Cross" eller "Serpents of the Light", men fortfarande bland de bästa låtar som Deicide producerat och som skiva sett en klassiker. Nämnde jag förresten att introt innehåller bräkande getter och ett baklängesmeddelande?

Minnessvärda spår: Revocate the Agitator, Trifixion, Behead the Prophet (No Lord Shall Live)

Last.fm
Wikipedia

#82 Unsane - Scattered, Smothered & Covered (1996)

New York-stationerade Unsane spelar en sludgig form av noiserock med vissa hardcoreinfluenser. Det låter spretigt, skitigt, malande och förvånansvärt okej. Särskilt inledningsspåret "Scrape", som tydligen gick varmt på MTV när det begav sig, sticker ut med sitt lysande alltialloriff.

Jag har på känn att den här skivan blir bra efter mer än två lyssningar så jag ska lägga den på minnet, men tills vidare blir omdömet "dugligt".

Minnessvärda spår: Scrape, Empty Cartridge

Last.fm
Wikipedia

#83 Prong - Cleansing (1994)

För mig tidigare obekanta Prong spelar någon form av groovig industriell hårdrock. Riffandet påminner i sina bästa stunder om Panteras, fast på ett väldigt rakt, fyrkantigt och ärligt talat ganska tråkigt sätt. Låtarna har en del sköna partier, men det brakar liksom aldrig loss ordentligt.

Om jag kunde faxa tillbaks till 1994 så skulle jag, av omtänksamhet självklart, tipsa Prong om att skriva lite starkare refränger. Och att variera tempot inom låtarna. Och att skippa samplingarna. Prong och jag kommer nog inte bli kompisar ändå. Synd.

Minnessvärda spår: No Question, Whose Fist Is This Anyway?

Last.fm
Wikipedia

#84 System Of A Down - System Of A Down (1998)

Det armenisk-amerikanska vansinnet släpps löst i fullängdsformat för första gången och det låter, tja, vansinnigt. Fast på ett bra sätt.

Snäppet mer oborstat än de senare släppen, men System of a Down har på något sätt alltid hållit en konsekvent linje i sitt låtmakande. Våldsamma utbrott varvas med lugnare partier, orientaliska skalor möter fett riffande och Serj Tankian växlar röstlägen mellan det försiktigt viskande, det rent hysteriska och det allmänt skogstokiga. Jag gillar konceptet starkt.

Minnessvärda spår: Suite Pee, War?, Sugar

Last.fm
Wikipedia

#85 Earth Crisis - Gomorrah's Season Ends (1996)

Intet ont anande får man en vegansk straight edge hardcore-känga i bakhuvudet. Earth Crisis är bevisligen ett gäng arga killar, inte minst sångaren som åtminstone låter som att han vrålar sig blå i anletet. Dessvärre är det inte riktigt min preferens av aggression som ventileras och innan plattan har hunnit snurra mer än halvvägs första vändan börjar jag redan känna mig rätt mätt. Veganskt på matbordet och köttigt på skivtallriken är nog mer min melodi.

Minnessvärda spår: Broken Foundation, Cease To Exist

Last.fm
Wikipedia

#86 Sepultura - Chaos A.D. (1993)

På Chaos A.D. drog Sepultura ner på thrashandet och plockade fram det feta riffandet. Texterna drog åt det politiska hållet och de brasilianska rötterna gjorde sig hörda, framför allt i det briljanta trumspelet. Den här skivan gick varm hemma i pojkrummet när det begav sig och den håller verkligen fortfarande. Det är många Sepultura-klassiker på den här, men den låt som ligger mig varmast om hjärtat är faktiskt New Model Army-covern "The Hunt". Nostalgiskt och jävligt hårt.

Minnessvärda spår: Territory, Refuse - Resist, Propaganda, The Hunt

Last.fm
Wikipedia

#87 Suffocation - Effigy Of The Forgotten (1991)

New York-baserade Suffocation spelar dödsmetall i den amerikanska skolan, alltså brutalt, tekniskt och gutturalt. För att vara släppt 1991 så låter plattan förvånansvärt tidlös. Man kan anta att det beror på att många nyare band har låtit sig inspireras av Suffocations stilbildande mangel. Bra skit, även om jag föredrar den svenska formen av ond bråd död.

Minnessvärda spår: Infecting The Crypts, Effigy Of The Forgotten

Last.fm
Wikipedia

#88 Autopsy - Mental Funeral (1992)

Det första som slår mig är hur mycket Nicke Andersson och de andra i Death Breath måste ha lyssnat på Autopsy. Öppningsspåret "Twisted Mass Of Burnt Decay" skulle kunna mixas rakt in i de svenska retromanglarnas "Morbid Mind" utan att man hörde någon skillnad.
Men sämre influenser kan man verkligen ha. Autopsys doominfluerade old school-döds låter precis så skitig och vriden som man vill ha den, Black Sabbath-gunget som infinner sig titt som tätt är bara grädde på moset.

Minnessvärda spår: Twisted Mass Of Burnt Decay, Hole in the Head, Dead

Last.fm
Wikipedia

#89 Fu Manchu - The Action is GO! (1997)

Direkt från soliga Kalifornien serveras en rejäl dos med fuzzig stonerrock. Det låter släpigt, dammigt och låtarna är späckade med fantastiska riff. Texterna avhandlar viktiga ämnen som att åka skateboard, köra muskelbilar genom öknen och att röka försvarliga mängder med jazztobak. En platta som gör mig på gott humör och får mig att leta efter Tubescreamer-pedaler på Ebay.

Minnessvärda spår: Evil Eye, Strolling Astronomer, Burning Road

Last.fm
Wikipedia

#90 Ozzy Osbourne - No More Tears (1991)

Det här är inte en av Ozzys bästa soloplattor. Trots att skivan blev en kommersiell framgång framstår No More Tears som rätt platt jämfört med de klassiska albumen från 80-talets början som Blizzard of Oz och Bark at the Moon. Det finns självklart vissa ljuspunkter, Zakk Wyldes gitarrspel är till exempel bitvis lysande, men generellt så framstår det som början på slutet av Ozzys storhetstid. Nästa anhalt: skamdokusåpa i MTV.

Minnessvärda spår: Desire, Hellraiser

Last.fm
Wikipedia

#91 Slipknot - Slipknot (1999)

Ta nio mask- och overallbeklädda snubbar med tveksam mental hälsa och lås in dem i en studio. Resultatet i det här fallet blir en svängig, tung och jävligt arg skiva. Även om jag jag föredrar den mangligare inriktningen på uppföljaren Iowa så är det svårt att inte uppskatta den vansinniga framtoningen. En dräglig form av nu-metal helt enkelt.

Minnessvärda spår: (Sic), Spit It Out

Last.fm
Wikipedia

#92 Trouble - Manic Frustration (1992)

Trouble etiketteras vanligtvis som ett doomband, men jag hör snarare svängig 70-talsrock. Produktionen låter dock ganska 90-tal med skarpt distade gitarrer. Ett fuzzigare ljud hade nog passat låtarna bättre. Trots vissa obehagliga drag av boogierock så svänger det ändå hyfsat trevligt. Stort minus i kanten för den lökiga balladen "Rain".

Minnessvärda spår: Come Touch the Sky, Tragedy Man

Wikipedia
Last.fm

#93 Turbonegro - Ass Cobra (1995)

På Ass Cobra bytte Turbonegro inriktning både stil- och musikmässigt. Iklädda denim och seglarhattar flörtar de vilt med 70-talets glam- och punkidoler.
Uppenbarligen ett vinnande drag då skivan är sprängfylld med deathpunk-klassiker, inte minst bandets trademark-låt "I Got Erection". En lysande platta helt enkelt.

Minnessvärda spår: Denim Demon, Just Flesh, Screwed And Tattooed

Last.fm
Wikipedia

#94 The Hellacopters - Supershitty to the Max! (1996)

Ett skrikigare, mer oborstat Hellacopters än vad vi är vana vid nu för tiden. I min bok så peakade gruppen kring High Visibility och By the Grace of God, men låtskrivandet på detta debutalbum ger ändå en fingervisning om vart det barkar. Stabil actionrock som gör sig bäst live.

Minnessvärda spår: Gotta Get Some Action Now!, Bore Me, Fake Baby

Last.fm
Wikipedia

#95 Poison Idea - We Must Burn (1995)

Poison Idea matar sin skitiga hardcorepunk med viss övertygelse men misslyckas med att engagera mig.

Bandet är enligt uppgift stilbildande i sin genre och i sina bästa stunder minner riffandet om nyare förmågor som till exempel Turbonegro, sans comic relief. Större delen av tiden ägnas dock åt brötigt malande som mest gör mig trött i mössan. "Hung Like a Saviour" är en fin låttitel dock. Tråkigast hittils.

Minnessvärda spår: Don't Ask Why

Last.fm
Wikipedia

#96 Bad Religion - Recipe For Hate (1993)

Här byter vi gren på punkrocksträdet och hamnar i den tralligare delen av buskaget. Bad Religion har matat punk sedan 1980 och tagit på sig att upplysa den amerikanska medelklassen om världens alla orättvisor. Det är ju uppbyggligt, men samtidigt så blir det lite, lite, för snällt för mig. Fina allsångsrefränger och catchy riff, men inget som lämnar några bestående intryck.

Minnessvärda spår: American Jesus, Man With a Mission

Last.fm
Wikipedia

#97 Tragedy - Vengeance (2002)

Amerikanska Tragedy framstår hittills lite som poängen med varför jag tänkt traggla igenom den här listan. För att upptäcka ny bra skit.
Bandet vevar hardcoreinfluerad punk och matar d-takt som det inte fanns någon morgondag.

I brist på bättre referensramar skulle jag säga att det låter som Disfear. Ett jävla ös, men med känsla för melodier och hookar. Även om skivan inte riktigt håller rakt igenom så är det en ny, ganska behaglig, bekantskap.

Minnessvärda spår: No Words, Call to Arms

Last.fm
Wikipedia

#98 Vader - Black to the Blind (1997)

Vader, Polens främsta stolthet inom höghastighetsdöds, levererar på sitt tredje fullängdssläpp en rejäl dos med öststatsmangel. Trots en produktion som enligt mig lämnar en del att önska är det bara att huka sig inför det ös som levereras.

Rätt intressant att den polska scenen har ett såpass eget sound jämfört med den amerikanska eller nordiska. En särskild tanke sänds till trummisen Krzysztof "Doc" Raczkowski som gick bort för ett par år sen. Där har vi minsann en trumpall som är svår att fylla.

Minnessvärda spår: Carnal, True Names

Last.fm
Wikipedia

#99 Grave - Into the Grave (1991)

På Graves debutalbum manglas Stockholmsdöds på gotländska. En klassisk Sunlight-produktion som begåvats med ett extremt köttigt gitarrljud.

Grave har aldrig varit ett band som gått särskilt varmt på min skivtallrik, men det är det lätt att dra paralleller till sånt man gillar, framför allt Entombeds tidiga alster. Något jämntjockt, men klassisk skön döds sitter aldrig fel. Bonuspoäng dessutom för låttiteln "In Love". Jävligt mjuktufft.

Minnessvärda spår: Deformed, Into the Grave

Last.fm
Wikipedia

#100 Soundgarden - Badmotorfinger (1991)

Soundgardens steg in i mainstreamgrungen. "Badmotorfinger" släpptes i samma veva som Nirvanas "Nevermind" och Pearl Jams "Ten", tre skivor som tillsammans satte Seattle i mitten av alternativrockskartan.

Skruvade gitarrljud, valda doser taktmeckande och en av Chris Cornells starkaste prestationer till dags dato. Själv blev jag inte varse Soundgardens storhet förens kring "Superunknown", men det här är skiva som verkligen växer på en. Rekommenderad lyssning.

Minnessvärda spår: Rusty Cage, Outshined, Somewhere

Last.fm
Wikipedia